Linslögner

Jaha, resultatet av förra veckans fotoförnedring damp ner i datorn. Nu har jag, som olyckligt nog är både fåfäng och kameraskygg, en del att fundera på inför bröllopsplåtningen. Typ att inte ha knalligt läppstift, att hålla ner hakan och in magen. Att sträcka på mig och börja träna nu.

De säger att kameran lägger på fem kilo.

Snicksnack. Den lägger på 15 kilo, tio år och två hakor.

Brudmums

Fler kandidater om jag blir allena vid altaret? Tja, jag glömde två blondiner:


Jason Lewis
Åååh, Smith. Saknar SATC.


Jude Law
Visst, han är ett svin. Fast så snygg att se på. Jag ska ju inte gifta mig med honom.

Ok, mest för att jag inte har tid att komma på något briljant. Men också för att det är så trevligt med lite ögongodis på bloggen.

Mamma pappa klänning

Lite pirrigt. Idag ska jag träffa pappan till min blivande klänning. Åtminstone hoppas jag att vi tillsammans kan skapa något fint. Med mig har jag en bunt bilder, utrivna ur tidningar och utskrivna från nätet. Jag kommer att peka, rita, gestikulera och prata i ett för att försöka få honom att förstå hur jag har tänkt mig detta magiska plagg.

Och kommer vi inte överens så finns alltid Vera i New York.

Om jag blir lämnad vid altaret-listan

Lyckliga Lisa har utmanat mig att posta kändissnyggingar. Fästmannen är inte en kändis, så han få inte vara med. Givetvis toppar han min lista annars.
Här är fem skådespelarhunks som är easy on the eyes…


1. Cillian Murphy
Ögonen. Munnen. Rösten. Jag skulle glatt sitta igenom en Wes Cravenfilm för hans skull. Att han spelar allt från galen vetenskapsman till transvestit visar att denne irländske snygging är mer än bara ett vackert ansikte.


2. Keanu Reeves
Mmm, Keanu. Har varit hemligt kär i honom sedan My Own Private Idaho


3. Christian Bale
Creepy i American Psycho. Vältränad och snygg i Batman Begins. Bäst skäggig.


4. Heath Ledger
Sexig röst och maffig utstrålning. Ser fram emot cowboykärleken i Brokeback Mountain.


5. Rob Lowe
Somliga blir bara bättre med åldern. Vita huset förlorade sin dragningskraft utan honom.


Jaja, jag hinner inte leta bilder och det blir varierande storlekar. Huvudsaken är att det syns hur snygga de är.

Brudlik

Jag älskar Tim Burton. Mannen är ett geni, en mästare på att förmedla sina underfundiga sagor för oss som har barnets nyfikenhet kvar. Med sin svarta humor, sina finurliga karaktärer och Danny Elfmans briljanta musik blir allt han rör vid till ett hisnande äventyr i biosalongen. Jag säger bara Edward Scissorhands, Mars Attacks, The Nightmare Before Christmas och Kalle och Chokladfabriken.

Och jag längtar efter att se Corpse Bride, en saga om en kille som rövas bort från sin viktorianska vardag för att giftas bort i det dödas land. I de levandes värld väntar hans andra brud tålmodigt på att han ska göra henne till en ärbar kvinna. Den andra – döda – bruden verkar vara något mer desperat. En del kvinnor ger sin högra arm (bokstavligt talat i den här filmen) för att bli gifta.

Jag har inget att ha på mig

Det ska bli skönt att stå brud. Inget velande i sista minuten om vad jag ska ha på mig.

På senaste bröllopet fick jag tänka om klädvalet när det visade sig att klänningen jag hade på bröllopet ett par veckor innan hade spruckit i sömmarna. Inte så galet som det låter, eftersom vi i vår önskan att ge brudparet skojiga bilder blivit väldigt akrobatiska.

Istället blev det lite hattande, nagelbitande och velande innan jag bestämde mig för en blekrosa- och grönmönstrad Diane von Furstenberg-topp i siden, en blekrosa taftkjol från H&M och rosa väska från Just Cavalli. Naglarna hann jag knappt måla, skorna fick en pliktskyldig – och snabb – borstning och håret lockades – och rätade ut sig – i all hast. Bara på grund att jag inte tidigare provat, kollat, tvättat och lagt fram min outfit.

På bröllopsdagen är det inga sådan beskymmer. Hela och nya strumpor, vackra och matchande underkläder kommer att ligga framme. Klänningen, nyskapad och nypressad kommer att hänga i sitt fodral. Skorna kommer att vara ordentligt ingångna och alla läckra accessoarer i perfekt skick.

Jag kommer nog ändå att vara färdig i absolut sista minuten eller lite efter det. Fast resultatet är worth waiting for.

Manolo, ma darlin’

Min favoritblogg (ja, min favvokommersiella blogg, alltså) är ju
the Manolo. Döm om min lycka om när jag upptäckte att den kändishäcklande och grammatiskt utmanade skoälskaren även har en bröllopsblogg! Lyckan var dock kortvarig, eftersom the Manolo uppenbarligen inte finner ämnet lika fascinerande som jag.

The Bridexena she loves the Manolo, even though he makes more fun of the Martha and her poncho than he writes about the Big Day with the very good shoes bearing (hopefully) the Manolos name.

Håribelt

Imorse tillbringade jag 15 minuter i duschen för att reda ut resterna av den enorma svinrygg som makeupartisten fixat inför gårdagens plåtning. Nästan en hel flaska balsam gick åt. Jag slet och kammade och hällde och lyckades lösgöra oanade mängder hår från huvudet. Jag hittade också några hårnålar som jag inte lyckats hitta kvällen innan.

Mitt tips till brudar med intrikata uppsättningar: ta med en stor flaska balsam i stället för den äkta maken in i duschen dagen efter bröllopet. Honom kan du alltid ta hand om senare. Eller inled bröllopsnatten med bad och borstning för två.

Kiss and make up

På sin bröllopsdag ska man inte mejka sig själv. Det är min bestämda åsikt. Det finns en klar risk annars att man a) petar sig själv i ögat med mascaraborsten b) lägger på för mycket smink c) lägger på för lite eller d) blir så stressad av att grovt ha underskattat tiden det tar att göra en snygg sminkning att man a) börjar gråta b) kastar något c) skriker jättemycket jättefula ord åt personer som råkar vara inom hörhåll och då är risken att personerna blir a) jätteledsna b) lämnar dig där med dina tvättbjörnsögon och oknäppta knappar…

Ja, ni fattar. Några hundralappar till en proffsig makeupartist med bra rekommendationer är en av de bästa bröllopsinvesteringarna du kan göra. En varsam hand, en lugnande stämma och en makeup som sitter i nöd och lust. Bättre förutsättningar för bra bilder och bättre start på ett äktenskap finns inte.

Svartvitt

Bröllop måste vara det mest heteronormativa som finns. Vacker brud i vitt, stilig brudgum i svart. Yin och yang, ljust och mörkt, manligt och kvinnligt. Perfekt harmoni eller bara patriarkaliskt stereotypt?

Tack och lov för alla sköna själar i form av bögar, flator, frisinnade frånskilda och kreativa typer som utmanar den rådande normen och visar att äktenskapet och inträdet däri kan ha regnbågens alla färger!

Non, s’il vous plait

Våga vägra fransk manikyr, brudar! Det finns ju massor av läckra lack därute, så varför måste alla välja en manikyr som ser tacky ut? Jaja, den kan vara snygg om inte naglarna är för långa, för fyrkantiga eller för vita. Men dokusåpabimbos är väl inga direkta stilförebilder?

Om jag inte kör ett knalligt karamellrosa lack, som Creatives Paris in pink, så blir det nog något från OPI:s Honeymoon edition , diskreta nyanser med sköna namn som Privacy, please eller Mimosas for Mr & Mrs.

Amerikanska märket Essie har ett särskilt platinalack (jäpp, äkta pulver av den ädla metallen i) som bara kan fås i samband med en superlyxig brudmanikyr (sådär 1500 kronor).

Franskt brukar ju i alla andra fall vara synonymt med stil, men i det här fallet är det bästa att satsa på något mer smakfullt.

Klackarna i taket

Måhända går jag händelserna i förväg. Varken datum, lokal eller klänning är mer än vaga tankar i bakhuvudet. Men ändå. Skor.

Är det någonting jag lärt mig genom åren så är det att bekväma skor är nödvändigt för en lyckad kväll. (Snygga skor funkar om man vill sitta och vara snygg i en bar. Med betoningen på ”sitta”.) Eftersom jag är vertikalt utmanad och har en lång och ståtlig blivande make, behöver jag en hyfsad klack. Sköna skor med höga klackar är lika sällsynta som en perfekt Marc Jacobs-väska på rea.

Och även om jag drömmer om ett par Malolos till, eller kanske en ny bekantskap i form av herr Choo, så inser jag att de skönaste par skor jag äger är mina flamencoskor. I dem kan jag gå hela dagen, dansa hela natten och ändå vara lätt på foten (häpp!). Just nu är de dessutom helt rätt med sina runda tår. Och eftersom fästmannen är något av en dansvirtuos vill jag gärna vara hans Ginger. Men svart läder känns inte rätt, ens för en otraditionell brud som jag. I stället kanske ni får se mig dansa fram i gyllene latino t-straps.

Älskling, de spelar vår sång.

Lokallistan

Tack för fantastiska lokaltips. Och ja, bilden föreställer The Rainbow Room, en restaurang som jag skulle sälja vår lägenhet för att få vara i på vår bröllopsfest. Och där jag och fästmannen drack Dry Martinis i glas stora som barnbassänger under vår första gemensamma New York-trip.

Ett toppentips var Konferenspoolen. Jag gick in på deras hemsidan, fyllde i vad jag ville ville ha (skippade allt konferenstjafs om overheadutrustning och övernattning) och skrev att det gällde bröllop. Mindre än ett dygn senare fick jag svar av en vänlig kvinna, med en hel lista på ställen, men kontaktpersoner, telefonnummer och allt. Härligt!

Nu ska jag bara ringa runt till alla på den numera lååånga listan. Känner mig som en telefonsäljare, fast tvärtom. ”God dag, jag ringer på uppdrag av en blivande brud. Skulle ni kanske vara intresserade av ett bröllop i vinter?”

Allmän efterlysning

Nu har tillräckligt många vänliga medmänniskor uppmärksammat vår brist på lokal.
Några förslag har jag fått in av snälla typer -vänner som anonyma- men jag är säker på att det finns en massa härliga ställen i Stockholms innerstad som bara längtar efter att få husera ett vinterbröllop med snyggt brudpar och en massa glada gäster.

En liten kravspecifikation i all enkelhet:
Plats för upp till 80 personer
Mat eller i alla fall dryck får medtagas
Vi får vara där till minst 01.00, gärna längre
Det finns några olika rum att vara i
Minst två toaletter
Helst runda bord
Gärna nära vatten (som i Mälaren, inte kökskran eller springbrunn)
Modern stil (30-tal och framåt) och ljus. Gärna New York-känsla med vacker utsikt.

PS Fästmannen vill komma med ett förtydligande apropå gårdagens inlägg. Han hälsar att han nästan alltid är alldeles strålande framgångsrik när det gäller gör-det-själv-projekt.

Hej, jag heter Hedda och jag är tidsoptimist

Jag måste erkänna en sak. Jag är tidsoptimist. Min blivande man är också tidsoptimist. På vår första ”lunchdejt” försökte jag vara tio minuter tidig – och kom alltså prick tolv. Fästmannen kom givetvis flåsande tio över. Och på den vägen är det.

Vi flänger iväg i med andan i halsen och har hunnit med bussar, båtar och flygplan i absolut sista minuten. Vid mer än ett tillfälle har vi precis slunkit in i kyrkan före brudparet. Som tur är får folk vänta på oss när det är vår tur.

Men fästmannen, som är förtjust i att fixa saker själv med varierande framgång, har fått för sig att vi hinner göra en massa saker på själva bröllopsdagen. Som att göra snittarna.
Ömsint förklarar jag att jag nog inte hinner. ”Hinner du inte?”, frågar han förvånat. ”Vigseln är ju inte förrän vid fyra. Vi har hela dagen på oss.”

Tur att en av oss har sjukdomsinsikt.

Inte ett öga var torrt

För många är intåget i vigsellokalen den mest storslagna entré de får göra i livet. Hundra par ögon följer vartenda steg fram till vigselförrättaren. Och minst femtio av paren tåras så fort första tonen av ingångsmusiken klingar. Med Pavlovsk reflex gråter jag så fort jag hör Mendelsohn. Sorgligt, jag vet.

Ett bröllopspar berättade om sin väg fram till prästen i strålande solsken för några somrar sedan. De gick hand i hand, nedför en backe, mot vattnet och bryggan där vi andra stod. Musiken strömmade ur högtalarna och gästernas tårar flödade. ”Det var så roligt att se er stå där”, berättar brudgummen ”Alla hade sina Chanel-, Gucci- och Diorsolglasögon på sig och alla var blöta på kinderna.”

Jag behöll min Valentinos på mig så länge som möjligt efteråt. Jag hade nämligen glömt det mest elementära i bröllopsmakeupväg: vattenfast mascara.

Genrep?

Det är givetvis bara av välvilja, men alla vi möter frågar om vi har satt datumet än. Papegojaktigt upprepar vi ”Nej, vi har inte hittat någon lokal än” och märker hur irritationen växer. Det är vårt fel att vi ( ok, mest jag då) blabbat på om bröllop, utan att veta var eller när, så vi får absolut skylla oss själva. Dessutom är stressen fånig, vi kan ju skjuta på det om vi inte hittar rätt.

Men inte blir det bättre efter att ha varit på härligt bröllop i helgen. Bröllopet var expertmässigt planerat och perfekt utfört – till och med vädret var väldresserat och solen sken välvilligt. Strålande brudpar, roliga bordskamrater, god mat och dryck, samt mysig slow dance tätttätt intill fästmannen. Det gick väldigt bra.

Lite pirrigt att tänka på att nästa bröllop sannolikt är vårt eget. Om vi hittar en lokal någon gång.

Bröllopskraschare

Nu menar jag inte sådana som bidrar till att ställa in ett bröllop, som min väninnas syster. Hon lämnade sin blivande man någon månad före bröllopet för trubaduren som skulle sjunga och spela i kyrkan. Idag, tio år senare är de lyckligt gifta med två barn.

Jag menar inte heller den underbara filmen med Owen Wilson och Vince Vaughn.

Nej, jag menar den värsta sortens bröllopskraschare, nämligen en själv. Att krascha ett bröllop helt legitimt – med inbjudan i hand – utan att känna en själ. Jag har varit på bröllop där jag inte ens träffat brud eller brudgum innan. En märklig känsla att gratulera det lyckliga paret (de är ju enkla att identifiera) när de tittat på mig - och varandra - med lätt undrande min. Är det en syssling som jag inte sett på länge? En kurskamrat från universitet? Någon min nya make/maka bjudit? Känslan kan hålla i sig en stund, beroende på bröllopets storlek och de andra gästernas välvilja.

Fast efter några glas vin känns alla som släkt.

Bruden med choklad i

Är helt glädjerusig efter att ha ätit ljuvlig choklad. Nu har jag ändrat mig. Jag vill åka på smekmånad till Venezuela och skörda kakaobönor vid den karibiska kusten. Jag vill upptäcka hur de platta bönorna läggs ut på plantagens terrasser för att torka. Jag vill lära mig vad som gör Amedeis mytomspunna choklad Chuao till en av världens främsta. Och så vill jag åka till Toscana för att se hur chokladen rostas, mals och bearbetas. Som tur är älskar även fästmannen choklad, även om hans kärlek inte manifesterar sig kring midjan, som min. Livet är allt bra orättvist.

You've lost that plannin' feeling

Dagen efter Det Stora Frieriet började vi planera bröllopet med liv och lust. Datum och plats bestämdes, gästlistan skrevs in i Excel och vi var extatiskt lyckliga.

Ett par månader senare har planeringsglöden falnat. Inte kärleken, tack och lov, men den där lusten att kolla checklistor, ringa till olika lokaler och fundera över mat, blommor och inbjudningskort har liksom kommit av sig. Varför? Givetvis finns det flera anledningar: nytt jobb för en av oss, hektiskt schema på dagar OCH kvällar för båda. Stress över budget. Ångest över gästlista. Ovisshet om drömlokalen. Ja, jag tjatar, men jag är helt insnöad på den.

Trots att vi är två projektledartyper känner ingen av oss för att driva Operation Wedding ’06 just nu. Vi stupar i säng vid nio. Vi hinner knappt tvätta. Vi blir utmattade av att planera en middag för fyra. Hur ska vi få ihop ett helt bröllop?

Entusiasm räcker inte. En hälsosam dos fanatism är precis vad som behövs. NU förstår jag varför somliga brudar blir helt prilliga. Fanatiskt fokus är en utmärkt drivkraft. Men måste jag förvandlas till Bridezilla?

Informationsöverdos

Det ligger ett stort, tjockt brev på hallmattan. Öppnar du det regnar det konfetti, hjärtan, glitter och minst fem pappersark i olika storlekar. Hej bröllopsinbjudan!

Brudparet förväntas ge info om allt från närmaste kemtvätt till en bra frisör som inte pratar för mycket eller är för glad i saxen. För att inte tala om närliggande barer, hudvårdsterapeuter, golfbanor, brunchställen, naprapater, lokala sevärdheter och gärna några riktigt hippa designbutiker.

Att hålla en sådan inbjudan under portogränsen går inte. Det är då internet kommer in. Vi tänker lägga upp all sådan info på nätet och göra brevbäraren, bröllopsbudgeten och gästerna glada.

Till bords! Eller?

Bordsplacering är ett avnsitt i bröllopsplaneringsprocessen som de flesta brudpar fasar. Om de inte gör det, har de helt enkelt inte insett vilka känslostormar som kan utbryta.

Inför en väninnas förestående bröllop hade en moster ilsknat till över att bli placerad bredvid vigselförrättaren. ”Jag vill inte sitta bredvid en präst heller”, fräste hon förnärmat. ”Flytta på honom.” Huruvida det berodde på att hon hade ett något ansträngt förhållande till kyrkan eller bara tyckte att präster i allmänhet var trista som bordskavaljer framgick inte av den stressade brudens berättelse.

Bara för att vi inte ens har bestämt datum innebär inte att vi är skonade. En annan väninna frågade glatt ut oss igår om det i hennes ögon allra viktigaste inför vigseln – klädsel och bordsplacering. Hennes önskemål? ”Jag vill bli placerad bredvid någon som är snygg, singel och lätt på foten.” Jag och fästmannen tänkte och tänkte, men kom inte på någon som var alla tre. Nåja, några kandidater kanske vi har.

Till alla gäster: vi brudpar gör vårt bästa. Vi kan inte sätta alla bredvid en bildskön, bildad och uppmärksam bordsherre/-dam, hur gärna vi än hade velat. Jag har fullt sjå att få min blivande man att sitta bredvid mig på vår bröllopsmiddag. Igår hade han mage att säga ”Vaddå? Vi känner ju redan varandra så väl. Det kunde vara kul att sitta bredvid någon ny.”

Hyresvärden tycker säkert att det är ok

Idag var vi på dop. Trippeldop. Ja, tre små knyten skulle välkomnas in i kyrkans gemenskap, några mer välvilligt än andra. Våra vänners son skrek oavbrutet med hes stämma. Han lät som en liten mistlur. Hans några år äldre bror sprang omkring bakom altaret och slogs med de tillhyggen som råkade vara lösa. Jag tror inte att något ovärderligt gick sönder.

Kyrkan var mycket vacker. Men mest imponerande var församlingshemmet. Vilka sälllskapsytor! Vilket modernt kök! Vilket pris (850 kronor)! Undrar om man kan hyra det för en bröllopsfest? Vi behöver inte ens låna kyrkan innan.

Spara datumet, tack

”Titta vilken ful inbjudan”, säger väninnan och sticker ett kort under näsan på mig. ”Jag väntade mig lite mer av en amerikansk brud”, säger hon med en besviken mim. ”Äsch, det är inte en inbjudan”, svarar jag. ”Det är ett save the date-kort.” Save the date är en slags enklare förinbjudan. Där ber brudparet gästerna att reservera just den lördagen för just dem.

Nödvändigt under bröllopssäsongen när helgerna är få och blir uppbokade i ett nafs om man har en stor bekantskapskrets i en viss ålder. Bröllopssäsongen varierar lite från land till land, men uppe i våra nordliga trakter är den mellan maj- juni och augusti-september. Industrisemestern har fortfarande blockat större delen av juli och bara ett brudpar som vill hålla antalet gäster nere skulle skicka ut en inbjudan till bröllop den 15 juli. Nödvändigt även för långväga gäster, som vill planera och boka flygbiljetter.

På ett save the date-kort står det brudparets namn, i vilken stad de ska gifta sig och givetvis datum. Längst ner står det Invitation to follow (Inbjudan följer? Inbjudan kommer? ). Det bör skickas ut så fort ett datum är satt, gärna ett halvår innan.

Ha. Vi har fortfarande inget datum spikat, utan ber via den här sidan våra gäster att reservera de flesta helger i januari, februari och mars.

Linslöss

Bröllopsbilder är viktiga. Jag förstår inte brudpar som snålar med fotokostnaderna. Ett bröllop kostar lätt en bra bit över 100 000 kronor. Varför då inte se till att det blir förevigat på bästa möjliga sätt?

En fotograf som kan plåta bröllop är en gudagåva. Fotografen vet allt om ceremonin, placering och hur man får alla (inklusive sura faster Majken) att stråla. Han eller hon kan organisera, strukturera och styra – allt för att få bästa möjliga bilder. Och näst efter ens nya äkta hälft (och ring och morgongåva och alla presenter) är bilderna det bästa minnen man har av bröllopet.

Att låta gästerna själva fotografera sig är mycket uppskattat och mer lyckat än engångskameror. Ja, det beror lite på objektens planerade poser förstås. Ibland tar lusten över helt. På förra helgens bröllop blev det så här.