Kontaktkartekatastrof?

Jag har inte fått svar på mail till fotografen över exakt vad det är som gör att vi inte fått bilderna än. Ja, jag vet att vi fick ett toppenpris och inte kan förvänta oss leverans med en gång. Men det har gått över en månad och jag är orolig.

När jag åt lunch med en väninna häromdagen nämnde jag det. Hon berättade att när hon och hennes nyblivne make kom hem från bröllopsresan väntade de sig att kontaktkartan skulle ligga i brevlådan. Men icke. De ringde sin fotograf, som krasst konstaterade att alla bröllopsbilder var ljusskadade. Ett tiotal fina foton hade de lyckats rädda, men resten var förstörda.

Oh, hemska tanke!

Täcker försäkringen sånt?

Burlesk begåvning

I fredags var det ELLE-gala och världens mest glamorösa strippa framträdde i Spegelsalen. Vilken show! Vilken kvinna! Jag var helt fascinerad och ville genast införskaffa snörkorsett och enorma strutssolfjädrar.

Samtidigt kändes det mer än märkligt att strippandet blivit så rumsrent. Jag menar, hade det inte varit just Dita som tagit av sig de mästerligt skapade plaggen inför samlade fashionistas och kändisar hade det varit obehagligt vulgärt och sexistiskt. Och varför är det egentligen annorlunda med henne - för att hon är brunett och tar hutlöst mycket betalt?

Jag kollade över axeln för att se mannens reaktion. Till min förvåning såg jag honom djupt inbegripen i ett samtal med en annan smokingklädd herre. Den andre killen kastade lite förstulna blickar mot scen, medan min man pratade så intensivt att han inte hade en tanke på att en superstjärna plaskade runt i ett enormt champagneglas, helt som naturen skapat henne – ja, förutom en glittrig string och bröst som uppenbarligen inte hörde ihop med hennes späda men muskulösa kropp.

Så eventuella svensexearrangörer som läser detta kan avblåsa alla tankar på klyschig strippshow. Mannen hälsar att han hellre vill skjuta lerduvor. Eventuell show får hans fru stå för i hemmets lugna vrå. Och nu har hon lärt sig ett knep eller två av fröken von Teese.

Fast jag tror inte att champagneglaset går in genom dörren.

Fotomiss

Jag plåtade faktiskt klänningen idag, men mannen ratade bilden. Han menade att den inte gjorde klänningen rättvisa. Det är sant. Det är också sant att ingen, förutom en proffsfotograf, kan göra det.

Jag ska göra ett nytt och mer konstnärligt försök snart. Och tack för påminnelsen, Polly! Skorna måste ju förevigas! De var fantastiskt sköna, även om jag inte rekommenderar att gå på Brooklyn Bridge med i stilettklackar.

Mission completed

Bästa Bröllopsstyrelsen! Jag vill härmed meddela att uppdraget är slutfört och inköpen är dokumenterade och står i en kasse hemma.

För er som inte har en aning om vad jag menar följer en kort förklaring:
Dagarna innan jul fick jag ett brev – ett jättefint bröllopsgrattiskort, komplett med änglar och hjärtan på kuvertet. Inuti var fler hjärtan – och en inköpslista av de underligaste saker, undertecknad av den för mig okända Bröllopsstyrelsen (jag har googlat).

Låt oss bara säga att för att få tag på dessa saker var jag och mannen tvungna att bege oss in i de mörkaste sexshoppar, de märkligaste maskeradbutikerna och till en handfull affärer som vi vanligtvis inte skulle sätta vår fot i.

Dessutom stod det att mannen var tvungen att betala för inköpen, något som skulle dokumenteras med kamera. Det är också gjort.

Jag vet inte vad sakerna ska användas till, jag har bara hemska aningar.

Fingerfärdig?

Såhär en och en halv vecka efter hemkomst inser jag att det är dags för en manikyr. Och att jag inte har råd med det. En manikyr i New York kostar sådär $15. Då kan man gå in en gång i veckan och få naglarna perfekt formade och lackade.

På själva bröllopsdagen var mina relativt korta naglar målade i supersnygga Essie Mademoiselle. Namnet var lite roligt, eftersom jag så att säga bytte till Madame efter halva dagen….

Men hur ljuvlig färgen än är, så är det omöjligt att måla det skira rosa lacket snyggt själv. Jag är alltså beroende av manikyr varje vecka, om jag ska se någorlunda presentabel ut.

Jag citerar Blanche i Pantertanter:
”That’s the trouble with being beautiful – all the upkeep.”

Så doftar en brud – och en brudgum

Klart en brud ska ha en egen doft, något som tidigare avhandlats här. Och är man som jag, något av en näsvis messerschmitt och insnöad skönhetsnörd, måste ju bröllopsparfymen vara något alldeles extra. Brudgummens likaså.

Jag bar Gardénia från Chanel, skapad av Mademoiselle herself med Ernest Beaux 1925. En tolkning av gardenia (utan att faktiskt innehålla den ömtåliga väldoftande vita blomman) med daggigt gröna noter och sammetsmjuk vanilj.

Mannen bar Serge Lutens Gris Clair, en maskulin lavendel, sval och med träiga inslag.

”Den är väldigt dyr och manlig”, hade jag visst sagt till mannen när jag provsprejade honom.

”Jag håller med”, sa mannens kollega idag när mannen berättade om doften.

”Att den är dyr?”, undrade mannen.

”Nä, manlig.”

Då blev mannen lite mallig. På ett mycket väldoftande och dyrbart vis.

Inga bilder synes än

Nä, jag har inga bilder på oss än. Fotografen, fantastiska Eva Dahl, fotar med film och det tar lite tid att framkalla och digitalisera.
Jag har inte ens en bild på klänningen, men funderar på att gå hem och plåta den. Allt för er, kära läsare, allt för er!

Däremot kommer jag inte att lägga upp det enda fotot som finns, en suddig mobilbild som best woman tog på Brooklyn Bridge. Någon måtta får det vara – ska det läggas upp bilder på mig, då ska de vara snygga.

Jag kallas inte för Bridexena för intet.

Stress, stress

Nej, jag har inte slutat blogga. Jag har bara inte hunnit skriva.

Jag har haft fullt upp med följande tre saker:
1. Min man
2. Mitt nya jobb
3. Min nya ring
Den sistnämnda har jag mest beundrat i en rad olika ljus. Den är väldigt fin under lysrören på jobbet, den glittrar förföriskt i badrumsbelysningen, den tindrar i stearinljusens sken.

Men mest nöjd är jag med min man. Han är bäst.

Trubbel i trekvartstakt

Jag måste erkänna. Jag tycker att bröllopsvalsen är astråkig. Att det ska vara ett nödvändigt inslag för bruden och brudgummen att röra sig till musik - oftast mot en av deras viljor - är för mig ett mysterium. Ibland kan det vara underhållande att se brudparet snubbla runt, men oftast är det bara en fem minuter lång gäspning. Melker Anderson i Let’s Dance var ju en sprudlande naturbegåvning i jämförelse.

Missuppfatta mig inte. Jag älskar att dansa! Jag har dansat sedan barnsben och kan klara allt från hambo till samba med hedern i behåll. När jag och min före detta man skulle dansa spelades introt till en klassisk wienervals (någon av Straussarna, jag minns aldrig vilken), sedan bröt vi med en tango - något som var mycket uppskattat och rev ner en hel del spontana applåder. Helt ärligt var det inte en tiopoängare, men det märktes inte så mycket. Vi såg ut som om vi visste vad vi gjorde, vilket vi inte gjorde efter en lektion.

Mannen och jag hade inte en tanke på att dansa nu. Vi stack in näsan i balsalen på the Rainbow Room, men insåg snabbt att det var proffsens territorium.

Dansar gör vi i ensamhet ibland ändå...



Mannen och kvinnan i the Rainbow Room ser ut att veta vad de gör.

Men jag läser den bara för artiklarna...

På Newarks flygplats var det läge att bunkra upp med lite glossies. Helt automatiskt nöp jag åt mig New York Weddings.

”Ett återfall” kommenterade fästmannen, jag menar mannen, och när jag gick på InStyle Weddings (med ringspecial!) påpekade han att jag faktiskt var gift. Motvilligt släppte jag den senare tidningen.

Research för bloggen, hävdar jag. För nu när jag är gift måste jag ju ha lite material att skriva om för att roa er, eller hur?

PS Mannen vill klargöra att han inte ”fick nöja sig med en ros”, som jag skrev. Han valde stolt ut en puderrosa ros som matchade min klänning och har faktiskt torkat och sparat den. ”Och du vet vad jag annars tycker om torkade rosor”. Så det så

Istället för Wunderbaum

Tjusiga New York-väninnan rekommenderade Flowers by Philip, “den enda floristen jag anlitar” att göra bröllopsbuketten. Så jag ringde dem på julafton – bara för att kolla, liksom.

Flitiga läsare vet att jag drömt om gardenior. Och att jag inte vill ha en stor bukett. ”Inga problem”, svarade en man jag antog var Philip. Tre gardenior blir en utmärkt liten bukett (nej, jag nämnde inte b-ordet). Han påminde mig om att gardenior ”bruise just by looking at them” och att de därför och på grund av sin storlek inte är lämpliga som knapphålsblomma. En rosa ros fick duga stället. Bara vi beställde en dag innan.

Den 27 december stegade vi in i butiken. Jag hade väntat mig en chichi inredning, minimalistisk och dyr. Istället var det som att kliva in i en något sliten lustgård. Spänner med färgsprakande blomster trängdes precis överallt. Krukväxter samsades med snittblommor och jag såg pioner (i december!), rosor, tuberose (igen, i december!) och blommor jag inte ens kunde namnet på.

Min gardeniabukett med lite grönt, en knapphålsros till fästmannen och leverans till vårt hotell gick på $ 80! Rena rean!

Själva buketten kom till hotellet i tid (även om idioterna i repan inte såg till att den kom upp till oss på rummet) och min bukett doftade himmelskt! Hela dagen faktiskt.

Fotografen kommenterade, när vi satt i baksätet på ännu en sliten NYC-cab, att man minsann alltid borde ha en sådan bukett med sig när man åker taxi.

En lyxig luftfräschare, helt enkelt.


Bubbel, bling och blommor! (Även om gardeniorna är lite trötta, sådär dagen efter när bilden togs)

Men de är hejare på banjo ändå

Under bröllopsmiddagen beklagade vi oss inför våra bröllopsgäster om all svensk pappersexercis vi gjort i onödan- tror vi.

Ett par berättade då om sitt bröllop i Colorado. De gifte sig i en liten avlägsen by, vid foten av USA:s högsta berg. När de stod inför prästen var hans första fråga:
”Are you related?”, varpå min kvicktänkte vän till brudgum svarade:

”No, but we’d like to be.”