Bridexenas stora dag, del II

När vi lätt omtumlade schasats ut ur City Hall, promenerade vi upp längs Brooklyn Bridge. Bröllopsvittnena hade med sig bubbel (från Long Island) och vi skålade medan solen sjönk i en rosenskimrande dimma.

Vi var själva i en rosenskimrande dimma, kan jag tillägga, och hörde inte hur någon på bron tittade efter oss och frågade ”What is it, a prom?”. Just det, jag och fästmannen är 17 år.

Några timmar senare satt vi på The Rainbow Room (Grill, mer exakt) och drack mer champagne med våra vänner. Maten var amerikansk till utseende – enorma portioner och minimalt dekorerad. Men smaken! Smaken! Min tonfisktartar och sedan fisken, Chilean sea bass, var något av det godaste jag ätit! Jag misstänkte att allt var kokt i smör, annars förstår jag inte hur det kunde vara så gott och saftigt.

Vår servitör var fantastisk – snabb, uppmärksam och rolig. Han trugade i oss gott vin och gigantiska chokladdoppade jordgubbar med samma entusiasm. Efter många timmar – och många flaskor vin – var hela stället tomt och vi åkte tillbaka till hotellet. Där stupade vi i säng. Vi hann knappt notera att familjen skickat upp en flaska champagne, som vi helt ärligt även var för sura i magen för att kunna njuta av.

Dagens näst viktigaste inköp – förutom de $25 som ceremonin kostade – var helt klart tredollarspaketet med Rolaids.

Bridexenas stora dag, del I

Jaha, då är man gift. Istället för att vara ett antiklimax känns det så rätt, så naturligt. Men jag måste börja från början:

Jetlaggad och adrenalinspeedad vaknade jag tidigt. Fästmannen var redan uppe och fotograferade soluppgången. Vi tog en rask promenad i Soho, åt frukost på hotellet (Eggs Benedict, som jag lyckades behålla, trots visst nervöst illamående) och jag började mejka mig. Allt gick bra, det blev snyggt, utan att jag lyckades peta mascaraborsten i ögat. Stylad, sminkad och med flottigt hår i en slarvig knut gick jag på jakt efter en taxi.

Klockan 11.45 skulle jag vara hos Edward, men trafiken (alltid en legitim ursäkt i New York) omöjliggjorde det. ”Jag har en kvart på mig att fixa ditt hår, det vara bara en blowout, eller hur?”, sa den lille svartklädde frisören. Jag kontrade med att det minsann var min bröllopsdag och här skulle lockas, inte tantfönas. Basta. En ny svartklädd kille skakades fram och resultatet var förtrollande - old Hollywood Rita Hayworth-glammigt, komplett med Chanelkamelia bakom örat. Fem assistententer (obligatoriskt vitklädda) tittade storögt på medan han förvandlade min lugg till en tjusig våg.

Fotografen och fästmannen hade sällskap upp för att hämta mig. Tillsammans tog vi oss några kvarter nordväst, till Central Park. Och sedan Rockefeller Center, där hundratals turister storögt glodde på oss när vi försökte posera någorlunda avslappnat framför Prometeusstatyn.
Spridda ”Congratulations”och hurrarop hördes, blandat med ”What is this a photoshoot for?” (varpå jag svarade “Our wedding”) till ”Congratulations or are you just models?” (Den är jag mest stolt över).

Vidare i flygande fläng till Park Avenue och ner mot City Hall hade vi minuter att komma in för att verkligen hinna gifta oss samma dag. Ett vittne väntade redan, de andra var på väg (”Traffic”). Vi var så stressade att vi inte hann bli nervösa. Efter att ha betalat de $25 som ceremonin kostade fick vi vänta i den smutsgrå korridoren. Där hängde redan ett irländskt par, en lång likblek ryska (som såg ut att vara högst 18) med en liten rund latinamerikansk kille, en nervös armékille i uniform, några asiater som inte pratade engelska och flera andra sällskap. Stämningen var förvånansvärt uppsluppen. Medan vi väntade kom en enorm kvinna i en enorm röd balklänning och lika stor vit slöja. Effekten var slående. Plötsligt hörde vi fästmannens namn ropas upp, följt av ett ”C’mon, c’mon, let’s go!”. Vi rusade närmast in i ett litet sterilt rum med en liten snygg dam med bestämd uppsyn.

Själva ceremonin tog kanske en minut. Fästmannen sejfade med att svara ”Yes, I do” (hallå, det var inte det vi kom överens om) på frågan om han ville ta mig till sin hustru. Jag kommer inte ihåg så mycket av de exakta orden, men jag fick in en liten paus och svarade givetvis ”I do” när jag tillfrågades. Ringarna åkte på rätt fingrar och plötsligt hörde vi ”You may kiss the bride”, vilket fästmannen snabbt gjorde, innan vi föstes ur rummet för att ge plats åt näst par.

Bäst sammanfattades det av ett av bröllopsvittnena, själv med viss erfarenhet av giftermål:
”Inga av mina bröllop gick så fort”.

To be continued…

Everybody loves a lover

I väntan på att jag knåpar ihop en någorlunda kortfattad och begriplig sammanfattning av den fantastiska gårdagen, kommer det enda jag hunnit skriva hittills på resan:

När jag skriver det här sitter vi ombord på planet till New York.
Vi checkade in och blev uppgraderade till business utan att ens behöva nämna b-ordet.
”Se det som en julklapp från oss på SAS”, sa killen bakom disken.
Däremot fick jag sagt att vi skulle gifta oss till kabinpersonalen, vilket hittills har inneburit en kaskad av champagne i glasen. Och en flygvärd kom precis till oss med två miniflaskor champagne ”så att ni har något att dricka på vägen”.

Fästmannen, den cynikern, har härmed lärt sig att det faktiskt kan löna sig att droppa ”bröllop”. Det ska man göra när man redan betalt för något, som flygbiljett, hotellrum och restaurang, för att få ut maximalt av servicen.

Däremot ska man hålla tyst inför frisör, florist och annat löst folk.

T minus six and counting...

Ojojoj, vilken vecka! Vilken stress!

Kort rapport innan jag rusar vidare:
Mindre än en vecka kvar. Igår hämtade jag klänningen och idag ska jag hämta ringarna.

Jag letade överallt efter de perfekta stay-upsen (ifall det inte skulle finnas precis de jag vill ha i New York....). Till slut hittade jag dem på Lindex, av alla osexiga ställen.

Jag lovar att försöka blogga lite under de närmaste dagarna, det beror på fästmannens trådlösa nätverk och hur mycket tid jag har.

Tack för alla glada tillrop, alla fina presenter (rosa champagne i miniflaskor att sippa på medan vi väntar på vår tur i City Hall är den bästa idén till ett bubbelsuget blivande brudpar jag kan komma på!)!

Pusspåer!

Flyttfåglar

New York-frisörer är uppenbarligen flyttfåglar. Under vinterhalvåret går det knappt att uppbringa en klippkunnig person norr om Miami. För det är i Florida och Karibien som alla häckar under mellandagarna, med paraplydrinkar i hand och solglasögon på nästippen.

Inte den minsta blåhåriga socialiten vill ha håret tvättat och lagt före nyårsafton. Inte ens en ynka bob klipps mellan jul och nyår. Nä, folk är hemma. Eller i Aspen eller Paris eller var de nu håller hus. Och frisörerna lever livet på sydligare breddgrader.

Men jag har lyckats boka en och en halv frisör. På söndag, självaste julafton, får jag reda på om förstahandsvalet har lyckats få tag på en sistaminuten till Jungfruöarna.


Hello sunshine!

Mama said knock you out

(Eftersom jag inte skrivit på en vecka har jag ett uppdämt bloggbehov. Och jag kommer inte att kunna blogga från och med imorgon – åtminstone inte på ett tag.)

Min största – och med tanke på Stockholmstrafikanterna inte helt irrationella– rädsla har varit att bli påkörd så här nära bröllopet. Tänk om jag bryter en arm? Ett ben? Eller värre?

”Benbrott, schmenbrott” säger fästmannen. ”Det är inga problem. En sådan liten petitess kommer inte att hindra oss.”

Skönt att höra att han skulle gifta sig med mig även om jag taffligt tar mig fram med gips under den förtjusande klänningen. Och ersätter den ena Manolon med en betydligt mindre chic Scholl.

Däremot lyckades Bridexena the Klutz knocka sig själv med en skåpsdörr på Sturebadet. Som tur är missade jag ögat med en lösfranslängd. Däremot är jag lite blå och öm. Jag har inte panik – än. Ärligt talat är jag mest glad över att slippa blodutgjutelse i själva ögat. En très petit blåtira kan jag alltid sminka över.

Det är som jag alltid har sagt: att gå på gym är farligt.

Åtminstone egot kan få sig en käftsmäll.

Wedddings for dummies

Jag håller på att klura ut vad som behövs för att göra det hela lagligt.

Just nu har vi papper från skattemyndigheten på engelska - komplett med stämplar, det är visst viktigt för att det ska se officiellt ut - hela fem vittnen över 18 och intyg på att jag verkligen är frånskild. Efteråt måste vi gå till Skatteverket i Sverige och lämna vigselbeviset för att få det kopierat, stämplat och signerat.

Så efter ett och ett halvt års väntan blir vi man och hustru på 30 sekunder.

Hoppas att fotografen hinner ta åtminstone en bild under själva ceremonin.


Här ska det bli äktenskap av!

Bruden som log

Jag kan inte sluta le. Jag tror att jag har lett non-stop sedan förra torsdagen då jag ju kidnappades i en minimöhippa. Väninnorna trattade i mig ostron och jag trattade i mig själv champagne tills jag stupade i soffan.

Väl hemkommen satte jag mig på sängkanten och fnittrade. Sedan mådde jag lite dåligt. Och så fnittrade jag igen.

Och jag har sedan dess utan undantag (jo, dagen efter då) lett som en liten påtänd lucia.

Bergdorf blondes, brunettes and redheads

Min otroligt chica New York-väninna propsar på att jag bara måste gå till hennes frisör (Eduardo? Rolando?) på Bergdorf Goodmans salong. Är det något jag är nervös över så är det att gå till en ny frisör på en så viktig dag. Och jag ångrar grymt att jag klippte lugg i mitten av november.

Vad tänkte jag på?

Bridexena gör stora empiriska upptäckter

Jag har kommit till följande insikter:

Champagne gör mig glad och fnittrig
Ostron får mig att må mindre bra (jag är rätt säker på att det var deras fel)
Jag har en förstående, ömsint fästman
Disciplinen att borsta tänderna och ta bort smink oavsett omständigheter är imponerande
Jag har underbara vänner

Mer om hur jag kom fram till detta imorgon. Jag är lite trött nu.


Illvilliga mollusker

Menlösa barnsligheter

Lite skadeglatt har flera personer i bekantskapskretsen noterat att vi gifter oss på Menlösa barns dag. Eller snarare den dagen som hette så förut. Idag har Benjamin namnsdag den 28 december.

Väninnan berättar att hennes föräldrar gifte sig på Menlösa barns dag – och har varit lyckligt gifta i 37 år! Hennes pappa, med ett väl utvecklat skämtlynne, ville dessförinnan att de skulle förlova sig den första april, men där satte mamman ner foten. Det bidde andra april.

Hursomhelst tror jag att det är en utmärkt bröllopsdag.

T minus 15 and counting...

När alla ägnar sig åt Fugelsangbashing, måste jag ta honom i försvar. Nej, jag struntar totalt i den 3573:e rymdfärden (eller vad det nu är). Jag förstår hur mannen känner. Jag och Crille F har nämligen en hel del gemensamt. Vi har längtat efter våra respektive äventyr i åratal, vi har fått se våra drömmar skjutas på framtiden – gång på gång.

Men nu, i december 2006 (tack anonyme vän som uppmärksammade att jag skrev 2007) smäller det för oss båda. Vi är båda toppenmotiverade och hundraprocentigt redo.

Och Fuglesang är faktiskt redan i rymden. Jag som trodde att vi skulle hinna före. Oddsen talade faktiskt för det.

En något mindre desperat hemmafru

Långe Tony Parker friade till lilla Eva Longoria efter två hela år tillsammans. I Hollywoodtid motsvarar det sex år. Minst. Inte undra på att hon verkar lite mindre desperat nu.

Beverly Hills-juveleraren Jean Dousset designade Longorias ring tillsammans med Parker.
Resultatet blev en smaragdslipad femnågontingcaratsring med hela 247 smådiamanter.

Hur de kan klämma in så många brillar på en sådan liten ring med en sådan bamsesten övergår mitt förstånd.

Aj dooo

Nästan det mest romantiska med att gifta sig i USA är att få säga ”I do”.
Fästmannen och jag har övat på att säga de två orden (mycket roligare än ”Ja”) i flera dagar nu. Perfekt intonation och uttal känns oerhört viktigt. Tänk på alla livsavgörande ögonblick i filmer och tv-serier, där tiden står stilla innan de förtrollande orden uttalas.
Ska jag köra klart och bestämt, med högtidlig stämma?
Eller ska jag liksom viska det à la Marilyn Monroe med en liten inandning mellan orden?

Tänk om vigselförrättaren drar varianten där man ska svara ”I will”? Då är ju vi hopplöst borta.

Eller bara ”Please sign here and initial on pages 3, 6, 8 and 10”.

Special price only for you

Igår provade jag klänningen. Den är ljuvlig! Långt ifrån klar, men redan känner jag hur magisk den är. Visst, för det mer blygsamma priset får jag inte en toile sydd först. En toile är klänningen sydd i ett enkelt bomullstyg, för att modell och passform ska vara perfekt innan sömmerskan ger sig på det dyrare tyget.

Jag tyckte att klänningens pappa kom med ett närmast hutlöst pris. Det var ingenting, berättade en väninna. Hon ska vara tärna på ett bröllop och bruden kontaktade en hyfsat känd svensk designer. Pris för en brudklänning? 150 000 kronor.
”Jag tar lite mer internationella priser”, motiverade designern det sexsiffriga beloppet med.

"Idiotiska priser" menar hon väl?

Ångervecka?

Fästmannen, underbar som han är, har problem med att fatta beslut – och att hålla fast vid dem.

Vi har bokat hotell. En liten detalj att stryka från listan. Trodde jag.
”För nära Times Square”, gnäller fästmannen.

Vi har bokat restauranger – två stycken, hittills. Som tur (?) är tar superflådiga restaurangen nummer två ut en bokningsavgift som inte betalas tillbaka vid avbokning. Det är alltså för dyrt för fästmannen att ångra sig, något han bittert beklagat sig över.

Jag vet, älskling. Du vill bara ha det som är bäst för oss. Men ibland måste man bara bestämma sig. Du har ju bestämt dig för mig och håller kvar vid det. Hoppas jag.

Väninnan jag lunchade med är själv en second guesser. ”Det är ett familjedrag”, påpekar hon och berättar att det har tagit sin lilla tid att vänja sig av med att omvärdera alla beslut hon fattar.

Dessutom finns det 16,700 restauranger på Manhattan. Att hinna gå igenom alla på tre veckor klarar inte ens en driven projektledare.

Svart är det nya vita

... åtminstone i Kina.

Ett märkligt PR-knep för att hajpa den olycksdrabbade kinesiska gruvnäringen har iscensatts, berättar TT. Häromdagen gifte sig tio kolarbetare med sina kvinnor i en gemensam ceremoni på 300 meter djup i Datonggruvan i provinsen Shanxi.

En av brudarna säger att hon alltid velat ha ett unikt bröllop, men det här hade inte ens hon kunnat drömma om.

Shoppinglogik à la Bridexena

Eftersom jag nu hittat en betydligt billigare klänningslösning, innebär det att jag får pengar över. Faktiskt så mycket att det räcker till drömväskan.

Jag är ett finansiellt geni.





Här kan du läsa mer om 2.55:an – och om vem som gjort den fina illustrationen.

Ännu ett klargörande från fästmannen

”Du ljuger ju bara”, säger fästmannen, apropå hur han framställs här på bloggen. ”Det är inte sant att jag sa att jag bara läser The New York Times och Nice Matin. Jag läser The Times också. Och Frankfurter Allgemeine Zeitung.“

Jasså du. Vem är det som inte skulle klara ett polygraftest? Nämn en nyhet som stått i den tyska tidningen under den senaste månaden.

Fästmannen då kontrar med Finacial Times, som jag vet att han faktiskt läser. Och jag bara älskar How to Spend it! Den kommer fästmannen hem med ibland och då blir jag alldeles pirrig av lycka!

Dessvärre har de inte bröllopsannonser. Bara annonser för Graff och andra gnistrande, ouppnåeliga godsaker.



Ögongodis från Graff

Den förlamande valfriheten

Jaha, så har vi bokat datum. I New York. Jippee!

Men vi vet inte var vi ska bo någonstans. Det är helt enkelt för många val! Vi kan inte boka ett hotell - alla ser ju så fina ut! Och dyra.

Vi funderar på midtown vs downtown.
Vi har kollat på vackrast utsikt.
Vi har jämfört pris på room service.
Vi har sorterat efter storlek på flatscreen.
Vi har kört högst threadcount på lakan.
Vi har börjat lära oss något om madrasser, eftersom alla envisas med att tala om vad just de har.
Nu låter vi finaste badrumsprodukter avgöra. Just nu står det mellan Molton Brown och Frederic Fekkai.

Eller så drar vi bara lott.


Ritz-Carltons priser är lika hisnande som utsikten