En bruds mer eller mindre romantiska äventyr och öden – eller konsten att planera ett bröllop med stilen, sparkontot och sinnesfriden i behåll

torsdag, november 30, 2006

En annan slags bröllopsvideo

Apropå brudklänningar, såg jag nyligen November Rain-videon med Guns’nRoses där Stephanie Seymour kommer spatserandes i en sååå nittiotalstypisk bröllopsklänning, designad av Carmela Sutera.

Kan någon snäll själ förklara videon för mig?
De gifter sig, det börjar regna, hon dör.
Hur? Blixten? En bålskål i huvudet? En vass tårtdekoration? Hon kan ju inte ha snubblat på klänningsfållen, direkt.
Och varför?

Jag försöker bara förstå.

onsdag, november 29, 2006

Crash and burn?


Fluffig

Är det ingen som reagerat på att jag inte skrivit om Tom’n Kates bröllop? Vilket antiklimax! Och vilken klänning? Giorgio, jag är besviken. Jag hade förväntat mig mer av dig. Visserligen är du förlåten för att satinkreationen kvällen innan var ljuvlig och den asymmetriska klänningen hon bar under middagen var tjusig.


Ljuvlig

Men oavsett hur sockersött det verkar utåt, att kyssen varade i tre minuter, att absolut alla var ekiperade av Armani - som även gjort Katies bukett, finns en bitter sackarineftersmak: det känns inte som en kärlekspakt, utan snarare en obehagligt överlagd uppgörelse där syftet är publicitet och säkerställande av scientologisk avkomma.


Tjusig

Conan O’Brian skämtade att när Tom sjöng ”You’ve lost that lovin’ feelin”, svarade Kate ”I’ve also lost my dignity and my will to live”.

tisdag, november 28, 2006

Sensmoralen måste vara att inte gå på sportevenemang. Eller?

Väninnan, som vad jag vet inte riktigt än går i giftastankar, tjuvlyssnade på några tjejer på tåget som överträffade varandra med bröllops och möhippe-historier.

En av tjejerna berättade att hon gått på ett bröllop efter att ha ammat länge och inte druckit på år. Hon drack två glas vin och blev totalt stupfull. Alla inklusive brudparet bodde på samma hotell så när det var dags för brudparet att bege sig mot sitt rum följde alla efter dem på avstånd och hurrade.

Tjejen som förvandlats från ammande mor till fyllemonster tyckte det var en jättebra idé att börja sjunga nån sportramsa som tydligen går "de ska ligga med varann...klapp klapp...de ska ligga med varann". Väninnan känner inte till detta, hon har aldrig varit på sportevenemang och säger sig nu veta varför... Jag måste erkänna att jag aldrig hört talas om det, och en och annan hockeymatch har jag ju sett.

Vad den berusade tjejen inte visste var att hon blev filmad när hon sjöng, inklusive högt fylleflabb och otaktfast klappande mellan ramsorna. Och tre år senare, på hennes eget bröllop, spelades filmen upp - hemska fasa! Varpå alla gästerna sent på middan uppmanades att ställa sig på stolarna och stämma upp i allsång.

Som tjejen på bussen uttryckte det : ”det var nåt speciellt att se sin mormor stå på en stol och sjunga ’de ska ligga med varann’ ”.


PS. Nu meddelar väninnan per mail att hon visst kanske går i giftastankar. Alla kommer att hinna före mig och fästmannen till altaret. Men vem vet?

torsdag, november 23, 2006

Klädpanik

Jag pratade med klänningens pappas assistent. Priset på klänningen var nära nog astronomiskt. Uppenbarligen skilde sig vår uppfattning om ”ett riktigt bra pris" åt. Som avståndet mellan jorden och månen, typ.

För samma summa skulle jag nog nästan kunna få en designerbrudblåsa. Surfade genast in på style.com, men bland Chanels vår- och sommarkollektion var utbudet av rosa klänningar rätt skralt. Och klänningarna var muskorta. Förlåt, det finns inget mer passande (eller mindre för den delen..) uttryck.

Se själv.





Hur som helst har jag, efter nästan ett år, klänningspanik. Efter att ha drabbats av yrsel och hyperventilering i flera tygbutiker (”Näää, puderrosa, det har vi inte. Crèmefärgat? Cerise?”) hittade jag äntligen ett ljuvligt tjockt sidenduchessetyg i precis rätt nyans. Nu ska jag bara hitta en sömmerska. Bara. Eeeh. Ok.

Var är den där papperspåsen att andas i nu igen?

onsdag, november 22, 2006

Bildskön

Jag frågar fästmannen om han vill ha med vårt bröllopsfoto i tidningen.
”Njae”, svarar han. ”Jag kan tänka mig att ha med det i The New York Times. Och förstås Nice Matin. Det är de tidningarna jag läser.”

Jag påpekar förvånat att han inte kan läsa franska alls, något som han avfärdar som en petitess.

söndag, november 19, 2006

Vad är det för fel på adressändring.se?

Söndagar är bröllopsannonsdagar. Fästmannen och jag tar var sin tidning, DN och Svenskan, och tittar, läser, granskar och kommenterar. Vi är hänsynslösa. Vi har kommenterat frisyrer, poser, procentuellt antal axelbandslösa klänningar (verkar aldrig understiga 65 procent).

Idag slog det oss att det stod så många märkliga formuleringar om bostadsorter. Här är några helt autentiska formuleringar (som vanligt har dock vissa detaljer ändrats för att skydda de pretentiösa och/eller fåniga) ur dagens skörd:

”Brudparet är bosatt i Kapstaden, men flyttar nu till Ulan Bator.” Hallå, varför inte skriva ut hela den nya adressen, så slipper ni skicka ut flyttkort?

”Brudgummens mor är permanent bosatt i Rio de Janeiro sedan närmare 10 år.” Jaha, ni hade inte kunnat tänka er att runda av det? Tror ni att någon skulle misstycka? Och permanent?

”Brudparet är bosatta i Stockholm och numera även på Mallorca.” Här hävdar fästmannen med bestämdhet att man inte kan vara bosatt på två ställen. Jag invänder dock att det ju faktiskt är ett vedertaget begrepp med dubbel boende.

”Vi är fortfarande lyckliga.” Jaha, det får man väl hoppas, så här två månader efter giftermålet.

fredag, november 17, 2006

Att rymma eller inte rymma

“You’re so very polite, darling”, säger väninnan i London över en lång lördagslunch, “asking your family if it’s ok to elope.” Hon påpekar, mycket riktigt, att det är ju själva poängen med att rymma och gifta sig – man ber inte om lov!

Men eftersom jag inte vill starta en familjefejd tycker jag att det ändå var säkrast att fråga. Alla utbrast lättade att vi fick gifta oss precis var som helst och när som helst, bara vi gör det.

Jag tror till och med att jag hörde en lättnandens suck från min far, men det kan också bara ha varit en vindpust där borta i Texas. Det ju trots allt fortfarande orkansäsong.

torsdag, november 16, 2006

Close your eyes and think of England

Däremot gick det sämre med brudklänningsunderkläderna i London.

Rigby and Peller har en del underfint och är kända för sin korsetter. Så jag knatade iväg till butiken i Mayfair och möttes av en vänlig flicka som tog fram det plagg som motsvarade mina krav: något som skulle vara slätt under klänningen, hålla in och lyfta fram. Resultatet var en tantbody. Jag tror inte min farmor någonsin skulle ta på sig något så gräsligt.

Visst, jag vet att R&B förser drottningen med underkläder, något som torde vara en liten, liten hint.

Lady Hillingdons parafraserade ord stämmer sannerligen – men syftar i det här fallet mer på brudgummen om bruden har så horribla underkläder.

måndag, november 13, 2006

Ny stad, ny man

Jag kom hem med från London med en ny man.
Nej, vi har inte gift oss i smyg.
Nej, jag har inte övergivit fästmannen.

Jag kom nämligen hem med Kurt Geiger. Det är inte en överviktig, medelålders tysk man med visst vetenskapligt kunnande som namnet antyder, utan skor. Ljuvliga glittrande sandaler, perfekta till Armaniklänningen som fästmannen gav mig.



Det kommer sannerligen att gnistra om mig till nyår!

tisdag, november 07, 2006

Och han ser bra ut i badbyxor* också

- Tjejporr, är fästmannens kommentar till Dressmanreklamen på tv.
- Titta, Axel, säger jag.
-Vaddå axel?, undrar fästmannen
- Killen till vänster i blå skjorta heter Axel, svarar jag. Jag träffade honom på en fest i Milano. Han gjorde Lacostereklamen. Väldigt trevlig.
- Jaha. Fästmannen är okaraktäristiskt tyst.

Det är roligt att reta fästmannen. Och jag tycker faktiskt helt ärligt att han är snyggare än Axel. Men det behöver han ju inte veta.




Som ni förstår har det här inget med bröllop att göra. Bara en ursäkt för att sätta in en bild på en snygg kille. Fästmannen är nämligen mycket hemlig av sig.

* Fästmannen, alltså.

måndag, november 06, 2006

”Alltzå, und när dü på det bröllopet tänker, då alla dåliga tankar fram kommer?”

Ångestladdat och skuldfyllt.

Så ska inte bröllop kännas – även om det faktiskt gör det för många.
Jag och fästmannen hade ett öppenhjärtigt samtal om bröllopet och kom fram till att vi båda hade så mycket negativt förknippat med det att det inte ens känns kul att tänka på. Så vi har lovat varandra att vi ska skala bort skulden och återskapa lusten. Inget tjat, inga krav, inga måsten.

Vännernas vänner ska gifta sig nästa sommar. Bruden har redan blivit Frankenbride, brudens mor har blivit the Mother of Frankenbride. Inte ett öre bidrar hon med, men en rejäl bit av inbjudningslistan har hon kapat åt sig. Självklart ska hennes grannar från landet komma. Självklart ska alla hennes väninnor med respektive följa med. Bruden har börjat jobba över alla tillfällen hon får för att kunna tjäna ihop till sagobröllopet – och mammans alla bekanta. Den annars så söta bruden har blivit likblek och tärd och vännerna är orolig att hon hinner bli utbränd innan hon blir bortgift.

Brudgummen vill bara bort. För honom är bröllopet så ångestladdat att han vid omnämnandet av bröllop, inbjudningslista, placeringskort eller giftermål hals över huvud flyr hem till vännernas soffa, där han kryper ihop som en hunsad hund.

Det låter nästan som om han och bruden skulle behöva lite tid på deras egen soffa. Eller på terapeutens.

söndag, november 05, 2006

Den oironiska generationen gifter sig

En radiostation har lottat ut Jonas Gardell. Han ska sjunga "Aldrig ska jag sluta älska dig" på ett bröllop om några veckor. Enligt pressmeddelandet är den ”en av de mest önskade sångerna på bröllop”.

Va? Jag var övertygad om att det var ett skämt eller en sång från någon av hans krogshower, ni vet med sjöjungfrur i rullstolar (vänta, det var nog Bette Midler cirka 1983).

Jag citerar:
” Jag vet att jag inte är nå’n skönhet eller så
Om du lämnar mig kan jag det väl förstå”

Kul att någon gillar den.

fredag, november 03, 2006

Klänningsiklämmande?

- Du har inte skrivit på ett tag, kvittrar söta fästmön i telefon. Nej, jag vet. Förlåt, alla förväntansfulla bröllopsbloggläsare! Jag har haft för mycket att göra och för lite energi till allt bröllopsrelaterat.

Det verkar som om alla har gett upp hopp om bröllop mellan mig och fästmannen – inklusive klänningens pappa. Han hade träffat en gemensam vän för några veckor sedan och frågat denne hur det var med mig. Och fästmannen. Och om det skulle bli något bröllop. Min vän hade stammat fram något och ringt mig dagen efter.

Så idag gjorde jag slag i saken. Stärkt av ett glas vin på Lisapåtorget gav jag mig ner till hans ateljé och pratade klänning. Han drog fram skissen han gjorde i vintras (våras?) och jag är fortfarande mer än förälskad.

Gemensamme vännen som följde med pekade mycket diplomatiskt ut att den sladdriga satängen är allt annat än förlåtande mot de utbuktningar en kvinna i sina bästa år har utvecklat. Hallå? Vet någon hur mycket fois gras, baguetter och bubbel som krävs för att skulptera fram sådana vackra valkar?

Men snart kommer måttbandet obarmhärtigt fram. Det får bli korsetthetsjakt i London nästa vecka.