I New York, pre-förlovning, hamnar vi bredvid två killar en sen lördagslunch på ett trendigt franskt brasserie. När de frågar om vi är gifta uppstår en pinsam tystnad. Genast inser de att här finns potential att ha lite skoj.
Efter några glas vin behöver jag uppsöka damrummet. Väl tillbaka undrar servitören om jag vill ha ett glas champagne. När har jag någonsin tackat nej till ett glas champagne? Men jag avböjer och dricker istället lite vatten. Pojkvännen ser ut som ett åskmoln och jag har ingen aning om varför.
Kvävda fniss hörs från bordet bredvid. I det obevakade ögonblicket har killarna sagt till kyparen att min älskling tänker fria. Eftersom det är USA, och dessutom med romantiska fransmän, är alla oerhört välvilligt inställda. Everybody loves a lover.
Då är måttet rågat för den hetsade pojkvännen, som vrålar ”I will not pop the question!” medan han taktfast trycker pekfingret i bordet för att understryka varje stavelse.
Hela restaurangen tystnar och vänder sig om. Och ser mitt rodnande ansikte bakom pojkvännens ilskna rygg. Ja, hej hej, det är jag som är ofrieribar.
Men jag överlevde den förnedringen. Och pojkvännen friade. På sitt sätt. På vårt ställe.