Kanske det sista inlägget någonsin…

Kära Em, tack för att du legat på och tvingat mig att skriva det här. All lycka inför lördagen!

På festdagens morgon var mannen uppe tidigt. Jag, hemligt gravid i vecka 10 ungefär, var illamående och trött. Dagen innan hade vi haft middag, riktig Texas Chili utan bönor, för närmaste familjen. Jag kände mig nästan bakis, trots att alkofria Jever Fun var de enda ölen jag drack.

Mannen pep iväg för att fixa allt medan jag mejkade mig i lugn och ro hemma. På med klänningen – bara för att upptäcka att gravidbysten inte alls ville få plats i den. Jag fick snabbt skrota bh:n jag burit i New York, rota fram en ny och suga in bröstkorgen.

Sedan följde frisörbesök, avlämpning av väskor på Grand – tack vare min bror hade vi fått en supersvit, som vi vistades i totalt sådär fyra timmar – och mötte upp mannen och fotografen vid Stadshuset.



Lagom till kvart över sex var vi på plats utanför galleriet. Där väntade alla (nåja, några försenade typer skuttade ur taxin precis när vi skulle gå in) med champagneglas fyllda med rosa bubbel. En av våra två fantastiska sångare sjöng James Taylors ”You’ve got a friend” när vi kom in. Vi gick upp på den lilla scenen och, utan att gästerna visste om att något skulle ske, läste upp våra löften till varandra, löften som vi inte fått tillfälle att säga varandra under den rekordsnabba ceremonin i New York.



Inte ett öga var torrt, vågar jag nästan lova – inklusive mina och mannens. Efter löftena sjöng Magnus Carlsson sin underbara ”Då talar kärleken sitt språk” och alla grät ännu mer.

Sedan är egentligen hela kvällen en enda dimma av kärlek, grön ärtsoppa, rosa bubbel (expertmässigt sabrerat av cupcakemakerskan!), vacker musik och syndigt starka drinkar.



Vi hade givetvis glömt att lägga över ansvaret att låsa och larma på någon annan och eftersom jag var den klart nyktraste personen på plats fick vi stanna kvar till sist. Vid tretiden var vi på hotellet och badade bubbelbad i vårt enorma badkar. Som mannen konstaterade dagen efter – det var en fest som man gärna hade gått på som gäst. Jag hoppas att våra gäster tyckte detsamma!




Tack alla fantastiska vänner, läsare och alla som bidragit med tid, kloka råd och smarta tips!

Det har varit en fantastiskt rolig resa – och den har egentligen bara börjat!