När vi väl är gifta kanske vi ger oss på Orangina

Första gången jag och fästmannen spelade fyra i rad, kunde inte min far hålla sig.
”Är du säker på att ni klarar det? Jag har sett förhållande starkare än ert haverera över dylika spel.”

Jag fnös lite föraktfullt. Bara för att vi inte varit ihop mer än ett halvår innebar inte att vi inte kunde ge oss i kast med lite strategiskt mentalt stångande.

Det slutade i gråt och tandagnisslan. Som sagt, jag är en riktigt dålig förlorare.

För några år sedan fick vi ”sällskapsspelet” Orangina av syster. Frågan är bara om vårt förhållande någonsin är starkt nog att klara av att spela det? Nu, lagom till jul, finns nya spelet ”Lika par leka bäst”, för den som verkligen vill förstöra sina nära relationer.

Lite försäkring, bara

Vad händer om en fumlig tärna välter ett glas rödvin över brudklänningen? Om fotografen fastnar i Frankfurt? Om en tankspridd bestman tappar ringarna på väg till bröllopet? Om dansen går så vilt till att gästerna välter presentbordet och den där servisen halva släkten skramlat till går i kras?

Ja, förutom att bara servera vitt vin, flyga in fotografen med privatjet, nita fast ringarna på bestmannen och se till att lägga presenterna i ett separat rum kanske det nervöst lagda brudparet bör överväga bröllopsförsäkring. Nu finns ju inte en sådan i Sverige, men är visst poppis i USA och England.

Enligt en ovetenskaplig undersökning av sådär 300 brudar på Bröllopstorget tyckte en tredjedel att det var mycket intressant, en tredjedel att det var sådär och en tredjedel förstod inte vitsen alls. Yeah, right.

Murphys lag gäller extra mycket på bröllopsdagen.

Säsongsschizofreni

För tredje gången har vi knuffat fram datumet. Nu är vi nästan helt säkra på att det blir slutet av mars. Och vi tror att vi har hittat ett datum som inte krockar med exotiska semestrar för vissa lyckligt lottade släktingar och vänner, Melodifestivaler för sångbegåvade schlagervänner och högtider för de flesta nationaliteter och religiösa tillhörigheter.

Vinterbröllop blir eeh, vad då? Inte vinter- och inte vårbröllop. Både och? Antagligen kallt, slaskigt och grått. Gränslandet mellan två årstider, vars möte sällan är inspirerande eller vackert.

Men vad sjutton – vad lyser upp, om inte ett bröllop?

Välskodd

I New York har jag ätit, druckit och shoppat upp en smärre förmögenhet.
Det enda bröllopsrelaterade jag hittade var ett par skor. Ja, det är inte så bara det. Att hitta några som på pricken matchade klänningstyget, som var ursnygga, bekväma och till ett bra pris utan att prova 500 par eller få utbrott på fästmannen eller skoskav eller eller fotutmattning är sannerligen en bedrift.

Det bästa av allt?
Det var fästmannen som hittade dem.

Jag säger ju att jag hittat drömmannen.

Brud and the city

Glammiga Cameron Diaz-lookaliken Kina sprang häromdagen på en fotograf som tar underbara bröllopsbilder! Jag vill genast rymma till New York och bli plåtad i brudklänning mitt på femte avenyn, med taxibilar svischandes förbi och oberörda citybor som rusar vidare utan att lyfta blicken. Tyvärr hinner vi inte få hinderprövningen, eftersom vi sticker redan imorgon. Och klänningen är inte påbörjad. Andas ut. Det blir inget sånt.

Istället ska jag shoppa skor på hemliga små outletbutiker. Finns det en gud i himlen så hittar jag ett par Pompadouce i rosa.

Och förresten är det Anna och ingen annan som ska plåta oss.

Barbie som brud

Nu har till och med Barbie en snygg brudklänning. Stilfulla Carolina Herrera har designat denna näpna kreation, med decimetervis av spets och tyll. Och Barbie är extra tjusig som brunett.

Frågan är bara vem hon ska gifta sig med? Sedan hon och Ken gjorde slut har han setts runt stan med en och annan plastig bimbo, men hon har hållit sig för sig själv. Råder det brist även på lediga fabrikstillverkade män?

Sann kärlek och äkta stenar

Elaka tungor säger att den verkliga anledningen till att Paris Hilton inte har gett tillbaka ringen till sin före detta fästman, den där andre Paris, är att stenen på knogsläpande 24 carat inte är äkta. Hon köpte den själv och det är i själva verket en cubic zirkon. ”Den riktiga förlovningsringen från Cartier var MYCKET mindre”, skvallrar en skadeglad spion.

Hmm, en snygg ring med en brille på sådär fem carat (redan där är ju bra smak-gränsen passerad) eller en hiskelig sak i cz? Än en gång är det bevisat att pengar inte är lika med god smak. Fast det visste väl alla redan?

Håribelt

Idag har jag druckit kaffe med frisören. Utomhus. Trevligt, men kallt. Vi diskuterade kronprinsessans bröllop (hans mycket kvalificerade och välmotiverade gissning var nästa sommar) och givetvis mitt (som faktiskt ser ut att bli av någon nästa år).

”Men jag vill verkligen ha utsläppt hår”, sa jag, rädd att han strängt skulle tillrättavisa mig. Chignon var hans förslag, som ni kanske minns. ”Gärna”, svarade han ”bara du har de främre längderna uppsatta. Du måste svepa håret från ansiktet. Att ha håret hängande ner i middagen, det går bara inte. Nej, nej. Tänk när Marita Ulvskog slafsade soppa i långt utsläppt hår på Nobelmiddagen.”

Vad kan jag säga? Mannen har en poäng. Och jag har en osmaklig bild på näthinnan.

Stolsbunden

Äntligen! Efter fyra månaders väntan var vi äntligen och tittade på drömlokalen. Som det busy storstadspar vi är anlände vi i två olika taxibilar, med andan i halsen och mobiltelefonerna i högsta hugg.

Lokalen är underbar. Inte perfekt, men den har just den sextiotalsatmosfär i stadsmiljö som vi är på jakt efter. Förutom en liten detalj. Stolarna. ”De är inte tidstypiska, de inte”, fnyser fästmannen.

För honom är stolar förvånansvärt viktiga. Han ratade ett ställe, en omsorgsfullt restaurerad funkislokal, bara för att stolarna inte var tillräckligt snygga. ”Men arkitekterna som återställde lokalen utgick från några stolar från trettiotalet”, försöker lokalkillen. ”Fast de ser gräsliga ut”, kontrar fästmannen. ”Konferensstolar.”

Bröllopet hänger nu på två saker: offerten från drömstället och fästmannens acceptans av de oestetiska sittmöblerna.

Stolen ovan finns på modernity.se och är klart godkänd.

Brudbataljen

Först:
Bridexena ber om ursäkt för uteblivet bloggande. Hon har befunnit sig på resande fot och shoppat spännande saker. Dock inget bröllopsrelaterat. Nästan.

Första ronden:
Pitt och Aniston krigar om vem som ska hinna gifta om sig först. Skilsmässan trädde i kraft i början av oktober och bröllopsklockor klämtar frenetiskt för former Mr & Mrs Pitt. Bridexena sätter en slant på att Pitt och Jolie kommer att vinna, med Aniston som smakfull tvåa. Hennes Vaughn är inte lika bildskön som Brad bildskön och kommer kanske inte att se så slimmad ut i sviden, men Bridexena tror mer på det äktenskapet än på toksnygga Angelinas livslånga trohet.

Diamonds are forever

Var med väninnorna på studiebesök hos juveleraren förra veckan för att få blingblingdos. Vilka olika typer vi är: S gnistrar i sin prinsesslipade förlovningsring, M föredrog en gammaldags romantisk cushion cut och I fascinerades av en perfekt rund briljant. Jag själv? Smaragdslipad. I den horoskopslikandande hysteri som råder kring valet av slipning sägs det följande om smaragdslipningen: – och givetvis i förlängningen av bäraren – snygg, sofistikerad och diskret.

Right on the money.

Och bröllopet presenteras av…

Det är ohemult dyrt att gifta sig. Varför inte snegla lite mot idrottsvärlden och få bröllopet sponsrat? Så enkelt. Så smart.

Kränks den personliga integriteten? Är det tacky? Pyttsan. Några diskreta rader längst ner på inbjudan, bara.

”Tack till våra föräldrar, Interflora, Arvid Nordqvist och Löfbergs Lila”

Varför sluta där? Med lite stil kan det enkelt infogas i vigselakten.

”Ära vare Gud i höjden och Systembolaget på Birger Jarlsgatan”
”Härmed förklara jag er man och hustru. Och SEB-kunder.”

Snacka om ett lyckligt äktenskap.



PS. Alltså. För er som inte fattar det är jag ironisk. Det är jag ofta. Inte lika ofta som fästmannen, men ändå.