Bling-blingbröllop

Sent i november kommer Beyoncé och hennes Jay-Z att gifta sig i en tremiljonerdollarceremoni, ryktas det om i branschen. Enligt en vän till den blivande bruden har Beyoncé sagt att det kommer att vara 'the wedding to end all weddings'.

Vi tvivlar inte på det. Med Belugakaviar för $300 000 och hummer i stora lass kommer gästerna inte att gå hungriga därifrån. Inte törstiga heller, champagnen lär flöda (Dompa, inte Cristal längre).

Fast kommer det att vara smakfullt?
Vågar man ens hoppas på snyggt?
Kommer båda att vara täckta i bling?
Kommer Oprah att vara där?
Kommer mamma Knowles att designa klänningen?



Bridexena ser med spänning fram emot bilderna.

Kärlek är en hårig rygg

Härommorgonen fastnade jag framför tv:n och America’s Funniest Videos. En käck kavalkad visades givetvis. Den här gången med frierier, annars brukar det vara tema barn, hundar eller tjocka tanter som trillar på roliga sätt.

Det friades i giraffdräkter, under vattnet, i stora tårtor och på stortavlor.

Min favorit var dock mannen som drog av sig tröjan och vände sig bort från sin intet ont anande flickvän. Hon skrek till och när mannen vände sig om med ryggen mot kameran skrek även jag.

På hans mycket ludna rygg hade han rakat in ”Marry me”.

Vitt bröllop på vita duken

Ah, ännu en bröllopskomedi! I My first wedding drabbas den blivande bruden Vanessa av lustkänslor till främmande män. Som god katolik biktar hon sig, men prästen är inte riktigt den hon tror han är. Han är nämligen inte präst alls, utan bara en kille som råkade befinna sig i biktstolen. Eeeeh, ok.

För att förhindra att hon försöker leva ut sina föräktenskapliga fantasier, ber Vanessa mannen med den vita kragen (ja, han var ju tvungen att fixa fram en sådan) att hålla efter henne. I stället för att hålla henne på the straight and narrow blir han handlöst förälskad i henne. Givetvis.

Åhoj! Romantiskt trassel i sikte.

Frankly my dear, I do give a damn

Fick ett klart synligt bevis på att det minsann varit en hel del festande för Bridexena när jag i lördags morse skulle ta på mig min balklänning inför eftermiddagens frackbröllop - och inte kunde dra upp blixtlåset!

Det var 2,5 år och minst 5 kilo sedan jag hade klänningen på mig. Gaaah! Jag fick skala av alla underkläder, tömma lungorna på luft och förstärka alla hyskor och hållare innan fästmannen, mumlandes svordomar och ymnigt svettandes, till slut lyckades få upp dragkedjan hela vägen.

Jag tänker införskaffa mig en korsett och en säng med stolpar för att i bästa Scarlett O’Hara-stil hänga mig fast vid i fortsättningen när fästmannen eller någon annan tjänsteande ska snöra in mig.

Kram(o)vänlig

I helgen var vi på bröllop. Tack och lov kände inte så många till vårt utdragna bröllopsplanerande, utan antog att vi redan var gifta. Vi slapp alltså förklara (försvara) oss.
Mycket skönt.

Bruden var bedårande i en slank crèmefärgad klänning med spetsöverdrag och lång slöja.
Brudgummen var stilig i frack – och inte mycket mer. Själva knapphålsblomman kramades sönder redan vid första gratulationsomgången.

Omtänksamma bruden hade givetvis sett till att han hade en reservros att nåla fast. Den höll i en timme.

Efter det var det slut på extrablommor, men som tur var hade brudgummen en bestman och fyra marskalkar att norpa från.




Vem hade inte kramat sönder den här?

Brudbloggsdesperado

Jag måste blogga, om inte annat för att hålla väninnan, den söta fästmön, glad.

I ren abstinens - när jag var på semester- började hon nämligen läsa dokusåpabimbobloggar och det kan ju aldrig vara bra. Nu är hon beroende och jag vill helst slippa lyssna på utläggningar om vem som hånglar med Big Brother-(fyll i valfritt killnamn här) och vem som tar (fyll i valfritt olagligt preparat) och vem som opererat (fyll i valfri kroppsdel).

Så även om jag inte har så mycket att tillföra just idag, gör jag en behjärtansvärd insats och håller henne borta från den sortens brudar.

Bridexena’s back!

Bridexena är motvilligt tillbaka i verkligheten. Tre veckor i södra Frankrike med sol, salta bad och en generös daglig dos rosévin har gjort mig svårt arbetsskygg.

En av våra kompisar därnere frågade om bröllopet fortfarande skulle bli i augusti (som om det någonsin varit aktuellt).

Försynt påpekade jag att vi redan hunnit en bit in i augusti.

”Bra”, svarade han. ”I slutet av månaden kan jag nog ta ledigt och komma till Sverige.”

Skönt att våra gäster numera har så låga förväntningar att de inte ens tror att de ska få inbjudningskort.