”Alltzå, und när dü på det bröllopet tänker, då alla dåliga tankar fram kommer?”

Ångestladdat och skuldfyllt.

Så ska inte bröllop kännas – även om det faktiskt gör det för många.
Jag och fästmannen hade ett öppenhjärtigt samtal om bröllopet och kom fram till att vi båda hade så mycket negativt förknippat med det att det inte ens känns kul att tänka på. Så vi har lovat varandra att vi ska skala bort skulden och återskapa lusten. Inget tjat, inga krav, inga måsten.

Vännernas vänner ska gifta sig nästa sommar. Bruden har redan blivit Frankenbride, brudens mor har blivit the Mother of Frankenbride. Inte ett öre bidrar hon med, men en rejäl bit av inbjudningslistan har hon kapat åt sig. Självklart ska hennes grannar från landet komma. Självklart ska alla hennes väninnor med respektive följa med. Bruden har börjat jobba över alla tillfällen hon får för att kunna tjäna ihop till sagobröllopet – och mammans alla bekanta. Den annars så söta bruden har blivit likblek och tärd och vännerna är orolig att hon hinner bli utbränd innan hon blir bortgift.

Brudgummen vill bara bort. För honom är bröllopet så ångestladdat att han vid omnämnandet av bröllop, inbjudningslista, placeringskort eller giftermål hals över huvud flyr hem till vännernas soffa, där han kryper ihop som en hunsad hund.

Det låter nästan som om han och bruden skulle behöva lite tid på deras egen soffa. Eller på terapeutens.