Bröllopskraschare

Nu menar jag inte sådana som bidrar till att ställa in ett bröllop, som min väninnas syster. Hon lämnade sin blivande man någon månad före bröllopet för trubaduren som skulle sjunga och spela i kyrkan. Idag, tio år senare är de lyckligt gifta med två barn.

Jag menar inte heller den underbara filmen med Owen Wilson och Vince Vaughn.

Nej, jag menar den värsta sortens bröllopskraschare, nämligen en själv. Att krascha ett bröllop helt legitimt – med inbjudan i hand – utan att känna en själ. Jag har varit på bröllop där jag inte ens träffat brud eller brudgum innan. En märklig känsla att gratulera det lyckliga paret (de är ju enkla att identifiera) när de tittat på mig - och varandra - med lätt undrande min. Är det en syssling som jag inte sett på länge? En kurskamrat från universitet? Någon min nya make/maka bjudit? Känslan kan hålla i sig en stund, beroende på bröllopets storlek och de andra gästernas välvilja.

Fast efter några glas vin känns alla som släkt.