Kan du putsa fönster också?

Tiden går. Och många lokaler står osedda. Just nu har fästmannen och jag så mycket att göra att vi inte hinner fixa hemma, än mindre ringa runt till potentiella lokaler. Hade vi råd skulle vi anlita en wedding planner. Kan vi ta in en bröllopspraktikant istället? Inga vidare kvalifikationer krävs, bara ordningssinne, servicekänsla och ett glatt humör. Och så måste personen i fråga ha en ängels tålamod och vara ekonomiskt oberoende.

Näsvist

Varje brud behöver en speciell bröllopsdoft. Jaha, där ser man. Ytterligare en sak att skriva upp på inköpslistan. Inte nog med det. Den här parfymen ska man BARA ha på bröllopet. Ett nytt aggressivt marknadsföringsknep från skönhetsindustrin? Kanske det. Men framför allt är det ett effektivt sätt att minnas. Genom att öppna korken till flaskan några månader senare och låta doften gå rätt upp i hjärnans arkivavdelning är du genast tillbaka i bröllopsdagens magiska stämning. Minus hetsen och stressen och farbror Bengts timslånga tal.

Nu gäller det att hitta en parfym. Hur doftar en brud?

Med sådan klokhet behövs inga familjeterapeuter

Från barn får man höra sanningen. Några visdomsord för min blivande man (och mig, antar jag) som svar på frågan hur man får ett äktenskap att fungera:

"Tell your wife that she looks pretty, even if she looks like a truck."
- Ricky, age 10

Inte utan min mobil

Mannen i mitt liv har en ägodel kärare än någon annan. Mobilen. Flera gånger har jag vaknat och upptäckt att han håller sin telefon i handen, fridfullt sovande. Sedan han fick sin nya, som dessutom tar emot mail, tror jag faktiskt inte att jag sett honom utan den i ett fast grepp. Alltså har jag till den blygsamma önskelistan på smekmånadsställen lagt till en punkt. Dit vi åker ska vara:


1. Soligt
2. Varmt
3. Nära havet
4. Hyfsat småkrypsfritt
5. Mobilfritt enligt lag – eller åtminstone urdålig täckning

Yta är allt

Om man jobbar i en ytlig värld är det extra viktigt att vara lite djupare i sitt inre. Och om man planerar bröllop är det viktigt att fokusera på det andliga och känslomässiga. Inget nytt eller revolutionerande, so far. Men det är mycket enklare att skriva önskemål och funderingar kring det rent materiella. Saker som kan beställas på nätet, till exempel, eller köpas på exotiska platser. Det är lättare att länka till en slöja än att visa hur mycket ens livskamrat betyder. Så häääääääääääääääääääääääääääääääär mycket älskar jag min blivande man.

Nix, här kommer inte Kahlil Gibran att citeras.

Eloping is the new black

Att rymma till exotiska destinationer och gifta sig är plötsligt superhett. Inte bara kändisar smyger iväg. Inte heller de som är inne på tredje äktenskapet eller är ljusskygga av skattetekniska skäl. Nix, det är helt vanliga brudpar som tröttnat på all hets och stress och som tycker att en barfotaceremoni på en fjärran vit sandstrand är lösningen. Underbart för dem, lite mindre roligt för släktingar och vänner som sett fram emot ett pampigt kyrkbröllop.

I bästa fall blir det fest efteråt, i många fall orkar brudparet inte det och firandet skjuts på en obestämd framtid. Inte för att jag klandrar dem. Som sagt, jag är frestad. Mycket frestad. Så istället för att drabbas av panik och vråla ”Aruba, Aruba, Aruba”, är mitt förslag att minska förväntningarna och kringarrangemanget, att försöka ta det med fattning och mod. För ceremonin och festen hör i mina ögon ihop. Och jag vill inte snuva någon på synen av min blivande man i en snygg svart kostym när han lovar att älska mig i nöd och lust.

Kameliadamen

Jag trodde att allt i hela världen gick att köpa på ebay. Givetvis finns just den saken jag vill ha inte där. Och jag har inte råd att betala fullpris för den heller. För det är en liten detalj, en accessoar så liten och diskret att man inte kan tro dess pris. Det är en tygblomma. Fast att bara kalla den för en tygblomma är för banalt. I själva verket är det en näpen liten kreation i vitt, signerad Chanel. En kamelia – Cocos favoritblomma – i siden, att bäras som brosch. Jag tänkte ha den i håret på bröllopet.

Till män och andra förnuftiga varelser som läser detta vill jag bara förtydliga: den går inte alls att göra själv. Och ingen annan tygblomma kan ersätta den.

Jag vill inte ens ha varianten i chiffong. Eller tweed. Den snövita, släta blomman som kostar lika mycket som en cykel är allt jag vill ha.

Och bruden bar…kattmat

”Jo”, började bruden när hon stack sitt vackra, slöjbeprydda huvud genom köksdörren, ” du har inte sett hindersprövningen här någonstans?”. Jag stod och monterade snittar för glatta livet, en halvtimme innan vigseln. Någon hindersprövning hade jag inte sett, vare sig bland laxskivorna eller under sparrisen.

Hindersprövningen hittades, gifta blev de och alla gästerna blev mätta, glada och smittade av den underbara, kärleksfulla stämningen som rådde under de kulörta lyktorna i partytältet.

Men det visar än en gång på hur viktigt det är att vara ett litet kontrollfreak – fram till bröllopsdagen. Alla ska veta vad de ska göra, brudparet ska inte behöva ägna en tanke åt planering, talordning och tårtleverans. Visst, det löser sig alltid. Men i ärlighetens namn beror det mer på snälla vänner och familjemedlemmar än tur. För vem vill stå och utfordra katter i sin fina brudklänning mitt under bröllopsfirandet, som lördagens brud?

Den ironiska generationen gifter sig

”Ah, den ironiska generationen gifter sig”, var min kusins kommentar när jag berättade om en före detta kollegas bröllop. Som utgångsmusik spelades John Williams musik till ”Jakten på den försvunna skatten”.

Handlar det verkligen om ironi? Är det inte snarare längtan efter något eget, en längtan att gifta traditioner med trender, det egna med det gemensamma?

Jag tycker att det är den individualistiska generationen som gifter sig. Folk ska väl få välja det de tycker är vackert, det som symboliserar deras kärlek och livsstil.

Fast gränsen – för mig – går vid ”Highway to hell” som ingångsmusik. Och en festklädd Elvis som skakar på höfterna i kyrkan. Då är det inte ens ironiskt längre.

Lokallös

Drömlokalen befinner sig i limbo. Jag ringer till dem som jag trodde drev stället. De har haft semesterstängt i över en månad. En melankolisk man svarar att de inte får ha kvar kontraktet. Han hänvisar mig lite sorgset till en kvinna på Ett Stort Förvaltningsföretag. Hon svarar inte. Jag ringer dagen efter. Hon låter stressad. Det är inte klart vem som ska ta över verksamheten. Men hon är sådär byråkratiskt optimistisk. ”Om en månad är det nog klart”, säger hon. En månad?! Det är en evighet om man är ett brudpar med gott om idéer men kort om tid. Aaaargh.

Jakten går vidare.

Nej, men jag lovar att städa badrummet då och då

Det här är den långa versionen av det borgerliga vigselformuläret, saxat ur SFS 1987:1019:

"Äktenskapets ändamål är enskildas väl och samhällets bestånd. Ni har förklarat att ni vill ingå äktenskap med varandra. Tar alltså du NN denna NN till din hustru att älska henne i nöd och lust?" (Svar: Ja)
"Tar du NN denna NN till din man att älska honom i nöd och lust?" (Svar: Ja)
"Ge varandra handen till bekräftelse på detta." (Före handslaget kan mannen lämna kvinnan en ring)
"Jag förklarar er nu för äkta makar. Glöm aldrig det löfte om trohet som ni nu har avlagt. Lev med varandra i inbördes aktning, kärlek och förtroende, och besinna ert ansvar mot kommande släkten. Må endräkt och lycka råda i ert äktenskap och i ert hem."

Har vigselförrättaren hyfsat tempo och bra koll på alla namn (och ingen av de inblandade tvekar) kan till och med den långa versionen klaras av på 40 sekunder. Ja, jag har klockat den. Men ska man verkligen säga ”Svar: ja”? Och är det någon som tvekar på vad man bör svara, så kanske man ska ta sig en funderare längre än 40 sekunder.

Gud eller Bosse?

Om man vill gifta sig borgerligt kan man välja bland det generösa utbudet av kommunalpolitiker på Länsstyrelsens hemsida . Om man inte råkar känna en domare alltså. Och om man inte råkar befinna sig på en båt under själva ceremonin (har inte utrönt om den måste vara på öppet vatten, internationellt vatten eller om en liten eka i närmaste sjö duger) och har hittat en sjökapten.

Vi vill vigas av någon som känner oss, någon som vi respekterar och tycker är både klok och rolig. Ja, vi vet ju inte vem han eller hon är än. Men en sak är säker: personen lär inte få Länsstyrelsens godkännande. Även om den nu hade MVG i muntligt framträdande, minst ett framgångsrikt äktenskap under bältet och en rad lämpliga visdomsord memorerade. Varför kan inte en privatperson, som i USA, köpa sig rätten att viga? Och varför anses Bo Könberg vara en bättre vigselförrättare än en av mina vänner?

Bröllopsfri dag

Inget bröllopssnack idag alls. Igår kom vi på en del riktigt bra – och hemliga – idéer och tankar om ceremonin.

Den stora frågan VAR? är fortfarande obesvarad. Imorgon är semestern över och flera lokaler vi är intresserade av öppnar igen. Vi har fått lite tips om ställen som ska vara bra, billiga och där man får ta med både kock och vin, som vi ju vill. Problemet är bara att jag inte får upp en enda träff när jag googlar dem. Antagligen är det ett bra tecken (om inte jag hittar dem, hur ska då någon annan bröllopsspekulant göra det?), men att googla utan träff är lika sällsynt som en strålande svensk sommar.

Hippor och sexor del II

För det första, varför ska det vara könssegregerat? Några av mina bästa vänner är män – ska inte de få vara med? Vad är det för fel på svenmösexor och mösvenhippor?

Och varför är aktiviteterna så rosa och ljusblå? Jag älskar spa. Men att gå på spa är ju snubblande nära jobb för min del. Jag har fått några presentkort av mina underbara vänner och inte utnyttjat dem (presentkorten, inte vännerna) än. På min drömhippa skulle jag istället vilja rida galopphästar, skjuta pistol på skjutbana, köra bil snabbt och preja andra under någorlunda kontrollerade former eller lära mig hantera ett kastspö utan att skada omgivningen.

Fästmannen däremot skulle bli själaglad över en spavistelse. Allt där han blir uppskattad och ompysslad går hem hos honom. Och vi båda kan knappt tänka oss något bättre än att få dricka en massa bubbel, äta gott och umgås med våra vänner – oavsett kön. Om det skulle råka ske på exotisk plats eller under mer äventyrliga former skadar ju inte.

Bara så att ni vet.

Hippor och sexor del I

Det är ångestladdat det här med svensexor och möhippor. Alla ska vara så otroligt påkostade, briljanta, unika och äventyrliga. Din status beror på vilken hippa eller sexa dina vänner arrangerar åt dig. Och det eskalerar. Nu kan man knappt stanna i Sverige utan att skämmas.
”Islandshästar? Så gulligt. Vi chartrade ett plan till Pampas och en fantastisk gaucho lät oss driva hans flock, medan han byggde en stuga med bubbelpool åt oss.”
”Spa på Stureplan? Det var väl trevligt. På Lussans möhippa fotvandrade vi i Himalaya och Dalai Lama lärde oss att levitera under meditationen."

Även den som inte har råd att flyga till Harry’s Bar i Venedig för att kunna dricka riktiga Bellinis, kan ha några saker i åtanke.

”Man bör kolla vädret ordentligt innan man ger sig ut och paddlar kajak på en svensexa”, berättar en vän. I helgen blåste han och hans gäng i en vik på en liten kal skärgårdsö. På grund av blåsten kunde inte vännerna med båt gå in och plocka upp dem. Det dramatiska räddningsförsöket slutade helt sonika med att båtvännerna slängde åt kajakkillarna en ask Maryland cookies och fem päron med uppmaningen att hålla ut. Där fick de sitta och vänta på bättre tider, innan vinden mojnade och de kunde molokna paddla till en närliggande ö och äta middag klockan ett på natten.

Hans tips till äventyrslystna arrangörer? ”Det är inte fegt att vara försiktig”. Ja, och det är svårt att hitta en ny brudgum med kort varsel som bruden kommer att nöja sig med.

"Jag ska bara..."

Projekt ”Bitig brud” eller i fall ”Brud utan bilringar” går sådär. Tre mornar i rad var jag uppe och gjorde situps innan frukost. Det var tre veckor och många liter vin sedan. Och wienerbröd, kanelbullar och små söta chokladkakor har slunkit ner sedan dess. Vad är det med semester som gör att man måste ha en sötsak till varje kopp kaffe?

Nu laddar jag med färsk frukt på jobbet, lusläser innehållsförteckningar på jakt efter socker och köpte Montignacs bok för en krona på loppis. Är jag helt galen? Besatt av att bli smal? Nej. Jag är för lat för att träna. Rättelse: jag har ännu inte knuffat mig själv över kanten där jag återigen insett hur kul det är att träna, att ha endorfiner sprutandes ut genom öronen.

Istället inbillar jag mig att spänna magen en gång i kvarten är utmärkt motion och att tiominuterspromenaden kommer att leda till vältränad häck och muskulösa armar.

Förnekelse är inte en flod i Egypten. Och personliga tränare som vill ha en riktig utmaning får gärna kontakta mig.

Brud i Barca

Några dagar i Barcelona är väldigt nyttigt för att glömma bort bröllop. Plötsligt slår hjärnan om till shoppingläge. Och jobb, givetvis. Alla tankar på brud-vadsomhelst sopas bort. Nåja, någonstans i det undermedvetna gnager ändå tankarna och dyker upp när jag sitter på kongressen. ”Hmm, dags att göra den där c-vitamin-behandlingen innan bröllopet” och ”Oj, vilken snygg förlovningsring den amerikanska PR-kvinnan har”. Även när jag rusar runt i alla härliga butikerna kommer jag på mig själv med att tänka: ”Synd att inte de där Marc Jacobs-skorna fanns i rosa istället för kanelbrunt”.

I en butik på en bakgata hittade jag brudklänningen från helvetet. Sådär hundra meter kritvitt släp i hundra procent lättantändligt syntetmaterial, komplett med ett par kilo strass. Classy.

Bubbles, bubbles, my bubbles

Kan man bli kär i en tårta? Visst kan man det. Min kärlek är dessutom av det långlivade slaget. Det är en rätt enkel vit sak med lite prickar på, men jag har trånat efter den i sex år.

Tårtor på en massa ställningar väcker inte min åtrå. Inte heller med brudpar högst upp. Inte ens rosetter, hjärtan eller rosor får mig att gå igång.

Tårtan i mina drömmar är en bubbeltårta. Jag älskar de gyllene, skimrande kulorna av socker som ligger längst ner och ser ut som såpbubblor.

Så precis som Bubbles, den maniske lilla fisken i Hitta Nemo, är jag galen i bubblor. Nu gäller det att hitta en sockerbagare som är lika tokig som jag.

Rätt ska vara rätt

”Rättelse”, säger fästmannen. ”Jag önskar mig en Porsche i morgongåva. Av dig.”
”Och vad kan en sådan tänkas kosta?”, frågar jag.
”Sådär 300 000.”
”Jaha, i så fall ska jag ha en diamant på fem carat i vigselringen.”
”Ha, det får du aldrig en femcaratssten för!”, utbrister han triumferande.
Tänk, att han i hemlighet hade samlat på sig en sådan expertkunskap om diamanter.
En snabb sökning visar att han hade fel. Och rätt. För 300 000 får man en femkaratssten, men det är inte direkt en toppendiamant.

Snacka om att snöa in sig på fel saker. Han kommer inte att få någon Porsche av mig (nej, älskling,det är inte att förstöra överraskningen), jag kommer inte att få en sten stor som en köttbulle. Men jag tror inte att vi kommer att bli mindre lyckliga för det. Tvärtom.

Show me the money

”Ska vi inte skita i allt och bara gifta oss i smyg?” försöker jag övertyga min trolovade. Vi suckar över allt som ska planeras, fixas, bokas, sparas, kollas och dubbelkollas. ”Det är helt enkelt vansinne att bränna en summa motsvarande ett mindre afrikanskt lands BNP på en dag. OK att det blir en hejdundrande fest och ett minne för livet, men tänk så mycket roligt vi kan ha för pengarna. Smekmånad i flera månader. Märkesskor åt både dig och mig. Ett par Äggfåtöljer som du vill ha. Kanske en bil?”

Han, som på fullaste allvar önskar sig en Porsche i bröllopspresent, är frestad. Samtidigt VILL vi ju verkligen ha en underbar bröllopsfest. Det som fattas är inte viljan. Inte ens organisationsförmågan. Det är just pengarna.

Alltså har Operation Sparplan inletts. Ingen utgift är för liten för att granskas med lupp, ett billigare alternativ skakas fram och pengar stoppas i sparbössan. Alla inkomster kapas, nästan innan de hunnit lämna lönekontoret, och en rejäl del stoppas undan. Eeeh, SKA stoppas undan.

Det har till exempel lett till att vår normala X2000-resa till Göteborg blev en femtimmarstripp med mjölktåget via Örebro (och Örebro Södra, icke att förglömma). Och att jag inte ens kunde handla något på rean, eftersom jag kände hur det dåliga samvetet nöp till i kreditkortet ("En liten sladdrig Chloétopp är ju nästan två gäster till eller en halv sko eller flera flaskor hyfsat vin" viskar samvetet). Vi försöker komma på mer kreativa sätt att generera pengar också. Som inkomster från spel (oskyldiga trisslotter än så länge) och Blocket.

Vi har köpt två dubbla trisslotter. Hittills har vi vunnit sammanlagt hundra kronor, som vi givetvis kommer att köpa nya lotter för. Och förmodligen förlora. Men då får vi spara in på något annat istället. Till exempel mat.

Jag tycker om när du klöser mig

Årets bröllopssång är enligt min allvetande syster Gyllene Tiders ”Jag tycker om när du tar på mig”. Den ger mig klåda. Fästmannen och jag roade oss på flyget hem med att hitta på alternativa texter:
”Jag tycker om när du sparkar mig. Känna din fot mot min pannaaaaa.”
”Jag tycker om när du nyser på mig. Känna dina baciller mot min pannaaaaa.”
”Jag tycker om när du klöser mig. Känna dina naglar mot min pannaaaaa.”

Inte så snällt, men förbannat roligt.

Till alla eventuella brudar som vill ha den på sitt bröllop: Jag gillar er ändå. Faktiskt.

”Men jag då?”

Kollar på ringar på Kaplans. Fint glitter där minsann. Men dyrt. Dessutom vill jag helst ha en oval diamant, uppenbarligen mer ovanlig på andrahandsmarknaden. En sådan hittar lämpligen i USA. På Blue Nile kan man bygga en egen drömring, som den till vänster.

Fästmannen tycker att det mycket orättvist att jag ska få en ring för sådär en månadslön eller två . (”Brutto, alltså”, påpekar han noggrant. ”Vems bruttolön pratar vi om?”, kontrar jag med. "Det är ju en viss skillnad”.)

Han vill också ha en present för ungefär samma värde. Först fnyser jag. Sedan inser jag att det inte är mer än rätt. Ska det vara jämlikt så ska det. Förr var ringen (och morgongåvan) en slags änkepension om mannen dog – eller drog. Idag jobbar ju vi kvinnor och med livförsäkringar, ITP, IPS och andra förkortningar klarar vi oss ändå. Är det helt enkelt så att mannen bör få morgongåvan?

Men i så fall vad?