”Men jag då?”

Kollar på ringar på Kaplans. Fint glitter där minsann. Men dyrt. Dessutom vill jag helst ha en oval diamant, uppenbarligen mer ovanlig på andrahandsmarknaden. En sådan hittar lämpligen i USA. På Blue Nile kan man bygga en egen drömring, som den till vänster.

Fästmannen tycker att det mycket orättvist att jag ska få en ring för sådär en månadslön eller två . (”Brutto, alltså”, påpekar han noggrant. ”Vems bruttolön pratar vi om?”, kontrar jag med. "Det är ju en viss skillnad”.)

Han vill också ha en present för ungefär samma värde. Först fnyser jag. Sedan inser jag att det inte är mer än rätt. Ska det vara jämlikt så ska det. Förr var ringen (och morgongåvan) en slags änkepension om mannen dog – eller drog. Idag jobbar ju vi kvinnor och med livförsäkringar, ITP, IPS och andra förkortningar klarar vi oss ändå. Är det helt enkelt så att mannen bör få morgongåvan?

Men i så fall vad?