Den ironiska generationen gifter sig

”Ah, den ironiska generationen gifter sig”, var min kusins kommentar när jag berättade om en före detta kollegas bröllop. Som utgångsmusik spelades John Williams musik till ”Jakten på den försvunna skatten”.

Handlar det verkligen om ironi? Är det inte snarare längtan efter något eget, en längtan att gifta traditioner med trender, det egna med det gemensamma?

Jag tycker att det är den individualistiska generationen som gifter sig. Folk ska väl få välja det de tycker är vackert, det som symboliserar deras kärlek och livsstil.

Fast gränsen – för mig – går vid ”Highway to hell” som ingångsmusik. Och en festklädd Elvis som skakar på höfterna i kyrkan. Då är det inte ens ironiskt längre.