Men ring då!

Nu är vår lokallista kortare än någonsin. Vi har besökt ett antal, men rätt nedslående resultat. Någon har jag fattat tycke för, men fästmannen ratat. Han blev däremot förtjust i en lokal, som jag bestämt anser att man måste vara full eller närsynt för att gilla. Fästmannen var vid tillfället varken det ena eller det andra, vad jag vet.

Tre ställen har jag lämnat flera meddelande hos, men de ringer inte tillbaka! Är lokalmarknaden verkligen så het? Har de så fullt upp att de inte behöver fler fester?
Jag är visserligen snart desperat nog att boka Berns bara för att ha någonstans att vara, men det minsta man kan kräva är ett proffsigt bemötande från början till slut. Skärpning!

Nu sitter jag som en trånsjuk tonåring vid telefonen, i fall just DEN lokalen skulle få för sig att ringa.

Fixa tårtan

Här har jag varit så fixerad vid glitter för mitt ringfinger att jag glömt att även tårtan kan smyckas. På Very Different Cakes kan man få sitt eget Swarovskiglittrande monogram. Deras egna tårtor ser visserligen ut som något en syratrippande Alice i underlandet skulle kunna snubbla över. Men lite blingbling på en diskret tårta är well… the icing on the cake.

Tvillingsjäl

Ibland får man en extra härlig påminnelse om att man hittat sin själsfrände. Som när jag och fästmannen tittade på lägenhetsannonser häromdagen. Ett objekt vi fastnade för (men som tyvärr var bortom vår budget) hade ett litet rum med fönster inklämt mellan de två sovrummen. Mäklaren beskrev det minimala utrymmet som ”arbetsrum”, eftersom det var tveksamt om det gick att klämma in en säng. Fästmannen, däremot, pekade på det och sa ”Där skulle vi ha en walk in-closet.”

Kärlek.

Professionell brudgum

Åh, jag längtar efter att se The Family Stone. Bara affischen väcker åtrå.

I filmen spelar Dermot Mulroney en kille som ska fria till sin tjej. Vänta nu, han var ju även med i The Wedding Date. Och Min bäste väns bröllop.

Snacka om typecastad.

Hade jag lagt ner tre miljoner på skönhetsoperationer hade jag varit nästan lika snygg

Äntligen en bröllopsbild på Demi och Ashton. Hon, i Lanvin, ser inte ut som en dag över 25, vilket väl är hennes nye mans ålder. Han envisas med en hatt för att se äldre ut. Hey Ashton: you’ve been punk’d. Du ser lika fånig ut som Peter LeMarc. Fast med snyggare profil. Och mer hår.

Minst 3 miljoner dollar fick tidningen OK! hosta upp för att få publicera fotona. Vad ska paret använda dem till? Nya operationer för Demi?

Friericentralen

Jag håller mig kvar i romantiska New York. Där finns faktiskt en restaurang som är mest känd för sina frekventa frierier. På One if by land, Two if by sea är det så vanligt att folk faller på knä att ingen höjer på ögonbrynen. Det är till och med så att en flicka har all anledning att bli putt om en middag i det gamla vagnsskjulet inte leder till en gnistrande ring på vänsterhanden. Och priserna lär vara sådana att även vanliga gäster tvingas ner på knä när de får notan.

Vad sjutton fick de namnet ifrån? Jo, i Longsworths dikt beskrivs Paul Reveres rytt under frihetskriget. Där hade den gode Paul bett sin allierade att med antal lanternor i en kyrka i Boston varna varifrån britterna tänkte anfalla.

För lite förvarning är aldrig fel. Öppen spis, levande ljus, mjuk pianomusik, diskret service och en nervös pojkvän – ja, det är bra tecken på att ett frieri är nära förestående.

You've got mail

En av killarna som busade med oss i New York skickade ett mail till mig någon vecka senare.
En enda rad.
”Has he popped the question yet?”

Tänka sig, jag har glömt att svara på det.
Förslag på svar?

Den som väntar på något gott…

I New York, pre-förlovning, hamnar vi bredvid två killar en sen lördagslunch på ett trendigt franskt brasserie. När de frågar om vi är gifta uppstår en pinsam tystnad. Genast inser de att här finns potential att ha lite skoj.

Efter några glas vin behöver jag uppsöka damrummet. Väl tillbaka undrar servitören om jag vill ha ett glas champagne. När har jag någonsin tackat nej till ett glas champagne? Men jag avböjer och dricker istället lite vatten. Pojkvännen ser ut som ett åskmoln och jag har ingen aning om varför.

Kvävda fniss hörs från bordet bredvid. I det obevakade ögonblicket har killarna sagt till kyparen att min älskling tänker fria. Eftersom det är USA, och dessutom med romantiska fransmän, är alla oerhört välvilligt inställda. Everybody loves a lover.

Då är måttet rågat för den hetsade pojkvännen, som vrålar ”I will not pop the question!” medan han taktfast trycker pekfingret i bordet för att understryka varje stavelse.

Hela restaurangen tystnar och vänder sig om. Och ser mitt rodnande ansikte bakom pojkvännens ilskna rygg. Ja, hej hej, det är jag som är ofrieribar.

Men jag överlevde den förnedringen. Och pojkvännen friade. På sitt sätt. På vårt ställe.

Bländande vitt

Har man slutat röka så får man unna sig något. Som ett bländvitt leende, för att gottgöra vad nikotinet gjort mot mina tänder. Problemet är att spenderat mina ackumulerade sluta röka-pengar flera gånger om så att jag inte riktigt har råd att unna mig något mer.

För ska jag bleka i skena måste jag gå till tandläkaren. Och där har jag inte varit på… många år. Så antagligen har jag minst ett hål. Och visdomstanden, den där som är på väg ut, vill han nog dra. Och så är det säkert en liten reglering som bör göras. Och polering.

Äh, så gula är de inte. Särskilt inte om jag har en rosa klänning.

Nöd och lust

Jaha, fästmannen påpekar att han indirekt utpekas som en snåljåp. I ärlighetens namn är han inte det. Oftast inte. Men vem var det som inte ville låna ut sin ipod när min drunknat?

Nöd och lust, baby. NÖD och lust.





Älskad. Saknad.

Ditt och mitt och ditt och datt

”Allt mitt är ditt”, säger jag.
”Allt mitt är…. mitt”, säger fästmannen.

Orden ”gemensam ekonomi” väcker samma bestörtning och fasa hos honom som ”mördarsnigelinvasion” hos en hortikulturellt begåvad villaägare.

Enighet är underbart i teorin, men desto svårare i praktiken. Att dela allt och att dela lika är stundtals smärtsamt för somliga i hushållet. Båda två, om jag ska vara ärlig. Vi är två individualistiska typer och vägen mot ett enda bankkonto är inte lätt.

”Materiell snålhet är lika med emotionell dito”, fnyser väninnan. Kanske i vissa fall, men inte i vårt. Jag lider absolut inte av brist på kärlek från fästmannen. Bara lite brist på förståelse att han kan vara med och betala, säg, en vigselring…

Presto!

Jag klippte mig hos en ny frisör idag. Han kanske till och med ska få bli min bröllopsfrisör. Han visade en hälsosam förkärlek för drama och löshår. Men lite oroande att han verkar gilla smålockigt. Not a good look for me.

Han lyckades faktiskt trolla fram självfall i mitt hår. Trolleri är precis vad det är. Frisören kramar lite här, fluffar lite där och – simsalabim – har jag vågigt hår.

Precis som med trollkarlar går det inte att härma deras trick. För då står man själv hemma framför spegeln med hatten, men inte kommer det någon jävla kanin heller.

Stress, stress

Idag skulle vi ha tittat på ännu en lokal, men eftersom fästmannen hade dubbelbokat lunchmöte fick det flyttas.

Fattar inte hur vi ska varken orka eller hinna planera bröllopet, eftersom vi båda jobbar mycket, kommer hem sent och somnar i soffan. Dammråttorna är stora som kaniner och jag kommer att vara bortrest alla helger den närmaste månaden.

För att komma i stämning igen klappar jag lite på det puderrosa tygprovet, kollar saldot på bröllopskontot och pratar inbjudningar med underbara nygifta väninnan/designern.

Och tänker på fästmannen, som snart ska bli min äkta make.

Rosett, så rätt

Jag gillar rosetter. Den gör klänningens pappa också. Det lutar åt att det kommer att bli en stor, extravagant sak som dyrbart draperas över min vänstra höft.
Fördel: Den kommer att dra uppmärksamheten från min midja.
Nackdel: Den kommer att ta all uppmärksamhet, punkt slut.

Hmm, kan det faktiskt vara så att less is more ibland?

I snyggt sällskap

Det är många kända ansikten som säger ”I do” idag. Men det är få storslagna tillställningar. En del gifter sig så hemligt att det (ännu) inte finns bilder på dem, som supermodellen Jodie Kidd och hennes Aidan Butler, Demi Moore och hennes Ashton. Sandra Bullock och hennes Jesse James bjöd på barbeque – med överraskningsbröllop. Renee Zellweger (?) hann knappt gifta sig – i all hemlighet – innan hon skilde sig. Ben och Jen (nummer två) var också hemliga på en öde strand.


Hallå? Jag är inte Valentino, eftersom min bestämde åsikt är att Julia Roberts gärna får sjava omkring osminkad i jeans. Men visst kan jag tycka att de åtminstone kunde bjuda på lite gammaldags Hollywoodglamour vid högtidliga tillfällen som bröllop. Tänk på Grace Kelly....
(men vad är det för tanter till tärnor hon har där i hörnet?)



En som nyligen gifte sig i stil är brittiska modejournalisten Sara Buys, iförd Alexander McQueen, med Tom Parker-Bowles. Minus för axelbandslöst, men plus för generös urringning som livar upp strikt brittisk tillställning.



Tack Sara, för att håller du håller glamfanan högt!


Uppdatering: Ok, nu har jag sett Jodie Kidds bröllopsbilder. Klänning av Alice Temperley och ljuvligt diskret diamantdiadem som har tillhört Queen Victoria. I say.

Bröllopsinflation

Allt är förresten dyrt när det gäller bröllop. Att bara andas prefixen bröllop- eller brud- när man pratar med leverantörer innebär en 25 % -ig prishöjning. Smack. Alltså ska vi titta efter en tårta till…. en födelsedag, en klänning till… en fest och en lokal till… ett partaj.

Det anglosaxiska sättet att suga ut brudpar genom att kapitalisera på deras kärleksrus måste bekämpas. Att överhuvudtaget försöka utnyttja känslomässiga svagheter (som vid begravningar) är inte schysst.

Men det finns undantag. När syster gifte sig på fantastiska restaurang Vatten fick hon och blivande maken veta att bröllopsmenyn var 20 % BILLIGARE!

Det är kärlek, det.

Den blåsulade bruden

”Jag ska ha dyra skor på mitt bröllop” säger väninnan. Det tvivlar jag inte en sekund på. Har man en garderob fylld med celebra skodon så kommer man givetvis att gifta sig i gyllene Prador.

Jag vill ha dyra skor, jag med. Men jag vill ha dyr klänning också, och dyra underkläder och dyra accessoarer och dyra blommor och dyra viner. But it ain’t gonna happen, som vi säger på Kungsholmen.

Jag har en tajt budget och vill hellre att gästerna har något trevligt i glaset än att jag har bländande blåsulade* Louboutins på fötterna. Eller förresten…



*Jaja, alla vet ju att Christian Louboutins skor har knallröda sulor. Bröllopskollektionen har däremot blå. Och smaskiga stilettklackar. Fast skönheterna på bilden, som jag gärna kan tänka mig, har röda.