Franska för fåfänga

Jag är en sengångare. Jag är så långsam på mornarna att jag ibland ljuger och säger att jag försovit mig. I själva verket har jag strosat omkring hemma, ätit frukost, kollat lite på ”Angel” på TV6 (har fortfarande inte hittat ZTV), sminkat mig i godan ro och läst mina mail.

I Paris skämde jag bort mig själv med veckodags-trosor. Jag har alltid velat ha trosor som det står ”Måndag”, ”Tisdag” – ja, ni fattar – på. I Chantal Thomass fantastiska butik fanns ett underbart set. Bekväma i bomull, svarta med lite syndiga bilder på. Och veckodagarna – på franska.

Visst, det hela gick rätt bra när de låg i ordning i sin fina sidenpåse. Nu är varje morgon en kamp. Jag måste nämligen rabbla hela veckan på franska och bortåt torsdag blir jag alltid osäker. Då får jag börja om. Eller chansa på något som jag vet inte är måndag eller söndag.

Nu kommer jag att komma till jobbet alldeles lagom till lunch.

Som sagt, tur att jag kommer att veta exakt vad jag ska ha på mig när jag gifter mig.

De här söta trosorna från Target förstår jag ju.

Nya dag, nya bud

Precis när jag öppnat Excel och ska gör en riktig att göra-lista inför vår (inte så) exotiska destination wedding, öppnar fästmannen munnen. Han hasplar ur sig att hans dröm är att gifta sig i Stadshuset och åka båt därifrån till typ Långholmen och helsteka gris åt hundra pers. Eller var det lamm? Ja, och lite längre in i Mälaren än Långholmen också, men jag kan inte några mysiga strandhugg mellan här och tja, dit man nu kommer om man åker in i Mälaren.

Jäjä, vi får väl se.

Bröllopsstyling

Allt ska stylas nuförtiden. Jag misstänker att detsamma kommer att gälla för bröllopslokalen. Jag fasar för att den är hemsk. Alltså riktigt, sannerligen, synnerligen ful med en massa furu, linoleum och strukturtapet.
Som tur var har vi två inredningsbegåvade vänner som vi kommer att utrusta med sådär 1000 meter vitt tyg och tvinga dem att trolla fram vår drömlokal. Vid behov får vi väl kalla in Martha också.

Bitchiga brudar

Jag tittar på ”Bridezilla” på tv. Jösses, vilka brudar! En synnerligen självupptagen tjej var en och en halv timme försenad till vigseln och blev förbannad över att prästen kortade lite i ceremonin. Min fascination och faktiskt, mitt förakt för de bortskämda amerikanska brudarna går över i rädsla när jag inser hur mycket som faktiskt kan gå fel.

Gaaah.

Fästmannens okände släkting

Tom Cruise var på Jay Leno häromdagen. Förutom Brangelinas är Toms och Kates bröllop världens mest efterlängtade (och nu menar jag inte nödvändigtvis det som något bra.) Givetvis frågade Jay när de ska gifta sig. Svaret – ordagrant – löd:

”Inom några månader. Vi planerar. Vi håller på att planera. Vi pratar om det. Vi gör listor och pratar om det. Vi har en plan om att vi måste planera.”

Hm, var har jag hört det där förut?

Än en gång är det bevisat....

.... att mycket pengar inte är lika med god smak.

Förra årets värsta kändisbröllop är oavgjort mellan brittiska ”glamourmodellen ”Jordan och rockande gubben
Vince Neil med sina respektive.
Brud med monsterbröst: 1-1
Brudgum i vit skjorta och vit slips: 1-1
Tillräckligt med hårspray för att förtunna ozonskiktet ytterligare: 1-1
Glasartad blick på brudgummen, antingen beroende på sprit eller chocktillstånd: 1-1
Synnerligen olämplig överdel på så framtung brud: 1-1
Tacky tiara: 1-1

Fast jag tycker att Peter ser mindre grotesk ut än Vince. Å andra sidan får Jordan extrapoäng. Hon har åtminstone ett par liter silikon mer skvalpandes innanför det broderade livet än Pamelaklonen.

Visst, han kan göra en triple bypass. Men kan han tapetsera?

Häromkvällen skulle vi sätta upp vår underbara guldblommiga tapet. Med fördelar som längd och viss tidigare erfarenhet tog fästmannen kommandot och jag fann mig leka nervös läkarkandidat till hans erfarna kirurg. Det hela liknande ett avsnitt av Grey’s Anatomy:
”Skalpell!”
”Här”
”Svamp!”
”Varsågod”
”Sträck, för sjutton!”
”Ja, jag försöker”
”Det räcker inte med att försöka. Akta så att du inte kommer åt där.”

Så jag bet ihop och lovade mig själv att bli lite bättre. Att nästa gång var det minsann min tur att stå där med våder i veck och tapetklister i pannan. Att vara vertikalt utmanad är ingen ursäkt.

På natten drömde jag om Patrick Dempsey.

Ytterligare en tropisk kändisvigsel

Dottern till vår favoritsåpaskapare vigdes igår i smyg på Fiji. Tori Spelling och hennes motspelare Dean McDermott sa ja till varandra. Ensamma och trendriktigt vitklädda med bara fötter.

”Vi ville inte vänta en dag till innan vi gifte oss”, säger Spelling till People.

Frågan är hur många av Hollywoods cateringproffs, wedding planners, florister och annat löst bröllopsfolk som sliter sitt hår när kändisar migrerar som flyttfåglar till tropiska trakter för att gifta sig.

Stol i sinne

Jodå, det går framåt. Nu har vi bokat en lokal. En lokal ingen av oss har varit inne i. Jag inser redan nu att fästmannen kommer att hitta långt fler allvarliga inredningsfel än bara fula stolar. Men det säger jag förstås inte till honom.

Istället frågar jag honom om han kommer ihåg stolarna på min systers bröllop.
”Nä”, svarar han efter lite funderande.
”Ha!”, utbrister jag triumferande. ”Att du inte kom ihåg det. De var skitfula. Krom och kommunalgrå plysch.”

Givetvis kommer inte jag ihåg det själv. Syster är antagligen den enda som vet hur de såg ut. Vi andra minns bara den ljuvliga dagen, festen, kärleken, havet och havskatten.

Meningen med livet

Först och främst vill jag be om ursäkt för att jag inte bloggat på länge. Jag har jobbat, hängt på balkongen, jobbat och ja, jobbat. Jag lovar bot och bättring. Bara jag lämnat in deklarationen.

Igår invigdes sent omsider en förlovningspresent. The Simpsons game of life. Vi fick spelet av ett annat fästfolk, som närvarade vid premiärspelandet. Eller ja, spelande och spelande. Efter tjugo minuters pillande och bändande och klistrande och vikande hade vi ett böljande tredimensionellt landskap till spelplan, ett plastigt Springfield komplett med Burns mansion. Men fortfarande ingen aning om hur - eller varför - vi skulle spela.

”Fäst bron här” läste jag. ”Var fasiken är den jäkla bron?”
”Är det den här?, kvittrade söta fästmön nr 2.
”Nej, det är kärnreaktorn där Homer jobbar”, muttrade jag och tryckte fast den på vad jag hoppades var rätt plats.

När vi väl började spela insåg vi snabbt att det här antagligen var världens sämsta spel. Ingen fattade vad det gick ut på, alla skulle ta kort som inte fick läsas och vem som skulle gå vart var omöjligt att begripa.

Visst, vi hade druckit ett par glas vin var (och lite limoncello, rosa bubbel, eller GT eller två), men så svårt ska det väl inte vara? Från nio år. Bah. Var de som skapade spelet ironiska? Påtända? Sadistiska?

Det hela slutade med att uppretad fästman nr 2 tog med sig instruktionerna, där det längst ned stod ”Om du har frågor om spelet…” och lovade att personligen uppsöka spelskaparen på plats i USA nästa vecka.

Kanske får vi svar på vad meningen med livet i Springfield är. Förmodligen ingenting alls.