Meningen med livet

Först och främst vill jag be om ursäkt för att jag inte bloggat på länge. Jag har jobbat, hängt på balkongen, jobbat och ja, jobbat. Jag lovar bot och bättring. Bara jag lämnat in deklarationen.

Igår invigdes sent omsider en förlovningspresent. The Simpsons game of life. Vi fick spelet av ett annat fästfolk, som närvarade vid premiärspelandet. Eller ja, spelande och spelande. Efter tjugo minuters pillande och bändande och klistrande och vikande hade vi ett böljande tredimensionellt landskap till spelplan, ett plastigt Springfield komplett med Burns mansion. Men fortfarande ingen aning om hur - eller varför - vi skulle spela.

”Fäst bron här” läste jag. ”Var fasiken är den jäkla bron?”
”Är det den här?, kvittrade söta fästmön nr 2.
”Nej, det är kärnreaktorn där Homer jobbar”, muttrade jag och tryckte fast den på vad jag hoppades var rätt plats.

När vi väl började spela insåg vi snabbt att det här antagligen var världens sämsta spel. Ingen fattade vad det gick ut på, alla skulle ta kort som inte fick läsas och vem som skulle gå vart var omöjligt att begripa.

Visst, vi hade druckit ett par glas vin var (och lite limoncello, rosa bubbel, eller GT eller två), men så svårt ska det väl inte vara? Från nio år. Bah. Var de som skapade spelet ironiska? Påtända? Sadistiska?

Det hela slutade med att uppretad fästman nr 2 tog med sig instruktionerna, där det längst ned stod ”Om du har frågor om spelet…” och lovade att personligen uppsöka spelskaparen på plats i USA nästa vecka.

Kanske får vi svar på vad meningen med livet i Springfield är. Förmodligen ingenting alls.