Sposa, schmosa

Jag hostade upp 6 euro för drygt två kilo bröllopstidning. Vilken bra affär, tänkte jag och bläddrade förväntansfullt igenom Vouge Sposa på planet hem. Men vad finner jag?

Superdupertacky. Det finns liksom inget att ord som beskriver de marängmardrömmar som finns i tidningen. Knappt de redaktionella sidorna är snygga – och det här är Vogue, kom igen! – och annonserna är fylld av bilder på vita och pastellfärgade monsterkreationer skapade av någon helt utan estetiskt sinne, men med förkärlek till voluminösa volanger, blank syntetsatin. Lägg till veck utan mening, hela fält av billiga tygblommor och märkliga skärningar.

Jag vill ha pengarna tillbaka.



Här är några bestar till brudklänningar från Atelier Aimée.

Milano, Miuccia och jag

Äntligen är jag hemma igen, med utarmat kreditkort, ett par extra kilon kring midjan och många nya kompisar i gardroben, varav minst ett par som skulle funka som alternativa bröllopsskor.

Jag och en makeupartist fann varandra backstage. Vi är båda septemberbrudar, upptäckte vi. ”Var är din förlovningsring?”, undrade hon och kastade sig över min vänsterhand. Jag förklarade att den släta vitguldsringen was it och att den stora (nåja) stenen fick vänta till bröllopet.

Hon hade hittat sin drömring dagen innan i en fantastisk antikaffär på Via Monte Napoleone ”där Miuccia handlar” och övertalat fästmannen att köpa den. Den gammaldags slipade runda diamanten var på 5,5 carat och jag antar att hennes fästman fortfarande kippar efter luft. Särskilt eftersom jag vet att den kostade som ett mindre italienskt fotbollslag. Men inte ens det gjorde en jetsettande sminkdrottning helt nöjd:

”Jag träffade Dita von Teese på Margarita Missonis fest igår. Hennes ring är på sju carat.”

Det blir aldrig som man tänkt sig

Nu skulle jag ha flugit över snöklädda alper, glott ner över turkosa Lago di Como i hopp om en skymt av George Clooney och landat på kaotiska Linateflygplatsen. Tack vare "teknik" (ja, det heter så på SAS-språk när det faktiskt indikerar bristen på) står "crewen" (SAS-lingo igen) i Kalmar och stampar. Jag sitter här och surar med en voucher på 75 spänn.
Surt.

Trots att jag höll min del av avtalet, som fästmannen brukar säga. Jag var här i tid, med lagom lätt packning och pep bara lite i metalldetektorn när mitt maffiga Diorarmband och jag promenerade igenom. Nu har jag druckit tre koppar överprissatt kaffe, spatserat igenom alla butiker, sniffat mig snurrig på parfymer och har lite allmänt trist.

Oj, där var sista utropet för 10.40-flighten till New York. Om jag skyndar så....

Brudflykt

Nä, det har inte funnits så mycket roliga eller spännande saker att blogga om. Och nu flyr den här bruden till Milano några dagar. Förhoppningsvis kommer hon hem med huvudet fyllt av milanesisk style och väskorna fulla med Vogue Sposa.

Tack för alla söta kommentarer! Keep 'em coming!

Energikick åt trött brud

Ibland tröttnar man på sig själv. Även Bridexena har drabbats av utmattning, seg av icke-planerande och trött på grågeggigt snöglopp. Men så kommer små ljusstrålar i form av beröm och vänliga utrop. Inga namn, men en bedårande rödhårig skönhetsredaktör och modeskribent extraordinär kom med så snälla ord att Bridexena fick blogglusten åter. Det plus ett glas bubbel eller tre.

Gracias!

Hjärntvätt

Just nu hetskonsumerar jag bröllopstidningar. Tjocka, utländska glossies slukas med samma entusiasm som säg, anklever. Och precis som överdoser av anklever, sätter det här missbruket sina spår.

Jag som inte trodde att jag ville ha en lång klänning, eller ens en vit, ser mig själv i metervis med crèmevit slinkig satin, moln av fluffig organza eller sjok av frasig taft. Släp, slöja – allt verkar plötsligt nödvändigt. Och handskar. Och strass i klasar.

Hjälp! Vad är det som händer? Kanske dags att någon kommer hem och helt enkelt beslagtar alla bröllopsmagasin.


Extra allt, här från Kenneth Pool

Den vidskeplige och vigseln

Min saliga farmor var en mycket vidskeplig person. Nycklar på bordet och sånt var amatörmässigt. Nä, farmor hade långt mer avancerade vidskepelser, som att påfågelfjädrar inomhus betyder otur. Fast hur vanligt är det? Vem känner du som har någon form av dekorativa fjädrar inomhus, oavsett fågelart? Tänkte väl det.

När det gäller bröllop är det även ett minfält av saker som måste göras eller absolut inte får göras, annars är du och äktenskapet dödsdömda. Att se bruden innan vigseln är ett stort no-no. Att prova ringarna likadant. Och att sy sin klänning innebär att man kommer att gråta lika många tårar under äktenskapet som det finns stygn i klänningen. Mer otippat är det här skrocket från 1800-talet:

Nyårsdagen, måndagar, onsdagar och lördagar anses olyckliga för bröllop. Fredagen och söndagen äro bäst; också väljas dessa vanligen.

Sker vigseln i kyrkan och brudparet rider dit,
måste brudgummen hålla i betslet på sin bruds häst,
på det ingen må tränga sig emellan dem. Om någonting
förorsakar uppehåll på vägen, är det ett dåligt
förebud.

Den som på vägen till kyrkan äter eller sjunger,
vänder sin kärestas hjärta ifrån sig, och blir icke gift det året.

Ha, det sistnämnda förklarar en hel del. Plus att det är nu alla välta tårtbitar kommer tillbaka och spökar.

Porslinsmålning

Häromdagen gick jag och fästmannen förbi en juvelerares skyltfönster. Där såg jag en underbar ring, rätt lik den här skönheten från Tiffanys Legacyserie. Jag har blivit mycket förtjust i mikropavé, eller diamantströssel som väninnan säger, runt en lite större sten.

Jag pekade ut ringen och berättade för fästmannen att jag vill ha en sådan. Gwyneth har en nästan likadan – om än obetydligt större…

Hans svar var dräpande:
”Fånigt att dekorera kanterna. Det är väl ingen jäkla tallrik heller.”