Kanske det sista inlägget någonsin…

Kära Em, tack för att du legat på och tvingat mig att skriva det här. All lycka inför lördagen!

På festdagens morgon var mannen uppe tidigt. Jag, hemligt gravid i vecka 10 ungefär, var illamående och trött. Dagen innan hade vi haft middag, riktig Texas Chili utan bönor, för närmaste familjen. Jag kände mig nästan bakis, trots att alkofria Jever Fun var de enda ölen jag drack.

Mannen pep iväg för att fixa allt medan jag mejkade mig i lugn och ro hemma. På med klänningen – bara för att upptäcka att gravidbysten inte alls ville få plats i den. Jag fick snabbt skrota bh:n jag burit i New York, rota fram en ny och suga in bröstkorgen.

Sedan följde frisörbesök, avlämpning av väskor på Grand – tack vare min bror hade vi fått en supersvit, som vi vistades i totalt sådär fyra timmar – och mötte upp mannen och fotografen vid Stadshuset.



Lagom till kvart över sex var vi på plats utanför galleriet. Där väntade alla (nåja, några försenade typer skuttade ur taxin precis när vi skulle gå in) med champagneglas fyllda med rosa bubbel. En av våra två fantastiska sångare sjöng James Taylors ”You’ve got a friend” när vi kom in. Vi gick upp på den lilla scenen och, utan att gästerna visste om att något skulle ske, läste upp våra löften till varandra, löften som vi inte fått tillfälle att säga varandra under den rekordsnabba ceremonin i New York.



Inte ett öga var torrt, vågar jag nästan lova – inklusive mina och mannens. Efter löftena sjöng Magnus Carlsson sin underbara ”Då talar kärleken sitt språk” och alla grät ännu mer.

Sedan är egentligen hela kvällen en enda dimma av kärlek, grön ärtsoppa, rosa bubbel (expertmässigt sabrerat av cupcakemakerskan!), vacker musik och syndigt starka drinkar.



Vi hade givetvis glömt att lägga över ansvaret att låsa och larma på någon annan och eftersom jag var den klart nyktraste personen på plats fick vi stanna kvar till sist. Vid tretiden var vi på hotellet och badade bubbelbad i vårt enorma badkar. Som mannen konstaterade dagen efter – det var en fest som man gärna hade gått på som gäst. Jag hoppas att våra gäster tyckte detsamma!




Tack alla fantastiska vänner, läsare och alla som bidragit med tid, kloka råd och smarta tips!

Det har varit en fantastiskt rolig resa – och den har egentligen bara börjat!

Här fortsätter äventyret!

Festbeskrivningen har tagit mycket längre att skriva i dessa deadline- och deklarationstider.
Men den kommer, om ni orkar vänta!

En del av er har luskat ut (bra jobbat!) var jag tagit vägen, ni andra får gärna följa med för en ocensurerad men förhoppningsvis något glamorös inblick i livet som gravid: Skönheten och odjuret i magen

So long en stund

Det här blir en av de sista inläggen på bloggen.
Mission accomplished, så att säga.
Det har varit fantastiskt kul – drygt ett och ett halvt år! Jag är så tacksam och glad över alla era tips och härliga kommentarer!
Har ni frågor om bröllop i allmänhet eller mitt (eller mig) i synnerhet kan ni alltid maila mig på heddasnabelashortcutpunktnu.

Det jag har kvar är den utlovade berättelsen om festen och den kommer här – först del 1: förberedelserna.
(Har inga bilder på det som beskrivs nedan – och då syftar kan inte främst på mamma- men hojta till så kanske jag kan rota fram något.)

Fredagen den 16 mars hade vi middag för närmaste familjen och några vänner. Texas chili, som förberetts i veckan, var både gott och mättande.
Inga större incidenter, förutom att kära mor snubblade till i trappen och stod på öronen. Resultatet var tack och lov inga brutna ben, men en rejäl bula och en riktig blåtira dagen efter.

Innan middagen hade vi dekorerat i lokalen, ett konstgalleri i Kungsträdgården. Lokalen var fin, men lite sliten. Med små medel fick vi den precis som vi ville ha den.
På väggarna satte vi förstoringar av våra New York-foton, som kom monterade på skivor och fästes med en relativt framgångsrik kardborreanordning.
Rosa och vita stolar (godkända av fästmannen!) ställdes fram, breda rosa sidenband knöts på de svarta pelarna mitt i lokalen, vita dukar (lakan som vi köpt för en hundring styck på Åhléns) slängdes på serveringsborden.
Lååånga, rosa rosor köpes billigt i mängd på Hötorget och sattes i stora vaser, tillsammans med knoppande kvistar.
På en fotobutik köpte vi rosa fotofilm, som vi la över den ”upplightande” lysrören i lokalen för att få ett milt, rosa skimmer.
I en garderob på galleriet hittade vi några glittrande silverdraperier, som vi hängde på väggen bakom champagnebordet.
Och värmeljus plus -hållare hittade vi billigt på – var annars? – Ikea.
Is fick vi plastsäckar från vänner i restaurangbranschen och det hälldes upp i stora plastpapperskorgar och soptunnor.

Maten lagade vi själva eller fick hjälp med.
Som bubbel serverade vi rosa Rotari Rosé, en riktig fullträff!
Matiga majsmuffins med cheddar, oliver och purjolök hade jag lagat någon vecka innan och frusit in.
Crème Ninon, grön ärtsoppa, gjorde jag på torsdagen i omgångar och hällde upp i en 10-liters plastdunk (Claes Ohlson, avdelningen för potentiella hemmabrännare), som fick stå på balkongen.
Empanadas, vegetariska och med köttfyllning, hade lilla glittrande väninnan hjälpt till att få fram med hjälp av chilenska kontakter.
Bagels med cream cheese och rökt lax monterades på plats.
Citron- och halloncupcakes med rosa italiensk maräng och svart strössel hade fantastiska Alice Brax (länk) gjort som present åt oss.
Kaffet i Nespressomaskiner fixade kaffekonnässören fram.
Spriten hade vi köpt in under flertalet resor till ja, ett flertal utrikiska orter.
Och som suverän serveringspersonal hade vi hyrt in tre personer från ett närliggande kafé.

Imorgon: festen!
I övermorgon: vad som händer sen...

Bröllopsporr

Häromdagen kom ett bud med en av de vackraste böcker jag sett- ögonen tåras bara jag tänker på det.
Ett signerat ex av Vera Wang on Weddings.

Jag är både glad och ledsen att jag hunnit gifta mig innan jag såg boken.
Ledsen för att jag i den har lärt mig ett och annat om klänningar, passform och fått en massa idéer.
Glad för att jag knappast hade nöjt mig med något mindre än en Vera Wang-kreation och tillräckligt med blommor för att försörja halva Hollands blomsterodlare.

Ni som ännu inte gift er – köp och frossa i tyll, typsnitt och tiaror!



PS Em (och andra trogna läsare), jag ska skriva om festen, jag lovar.
Jag är i princip nästan helt klar med texten. Det fattas bara lite.

If tomorrow never comes

Ok, så det bidde inte den imorgon. Men imorgon - då ni!

Njut av de här klänningarna så länge.
Ni som är brudar kan berömma er med att ni har mycket bättre smak än så.
Ni som är tärnor kan pusta ut. Det hade kunnat vara mycket värre.

En usel bloggares bekännelse

Jag är en usel bloggare.
Jag misstänker att jag har drabbats av bröllopsutbrändhet. Eller snarare postbröllopsdepression, pbd.
Allt känns tomt och meningslöst – klänningen är på kemtvätt, alla drömmar är infriade, alla presenter är öppnade och nu återstår bara att skicka tackkort…

Som lite plåster på såren kommer en bild från härliga Anna Huerta, som fotade oss i Stockholm på själva bröllopsfestdagen.



Mer om festen kommer imorgon. Yes, really.

Bröllopsstyrelsen slår till, del II

Ojojoj, jag har inte bloggat på nästan tre veckor!

Jag har så mycket att göra och fokus på annat att jag bara inte orkat ta mig tid att skriva ner allt underbart som hänt. I lördags var det första gången som jag om mannen suttit ned vid köksbordet och ätit på över en vecka.

Men, åter till ämnet. Efter fotografering bar det av till en suspekt träningsklubb på Söder. Istället för kampsport blev det närkamp med en mässingsstång. Yep. Poledancing. Iförd lånade fula blå cykelbyxor och en minimal silvertopp fick jag en nyfunnen respekt för strippor. Tjena, vad jobbigt det är att snurra snyggt runt en stång - i mitt fall med lika lite stolthet som kläder på.

Nästa stopp var drinkar och frågesport i en väninnas underbara våning. Väninnorna hade frågat tolv män i mitt liv (allt från man och systerson till min allra äldsta vän) om citat som beskrev mig, Mitt jobb var att para ihop de roliga, vassa och oftast fantastiskt smickrande citaten med rätt man. Det gick hyfsat.

Middag var nästa punkt på programmet och det var fantastiskt god mat på Sardin vid Nytorget. Slutligen var det en liten tappar skara som gick vidare till Nada och där väntade mer drinkar, allsång och till sist, utschasande vid stängningsdags.

Söndagen var seg och att tillbringa den på Ikea var minsann en bedrift i klass med att bestiga Mount Everest.

Bröllopsstyrelsen slår till del I

Kl 10.00 i lördags morse ringde telefonen. I luren hördes en distingerad mansröst säga: ”Det här är bröllopsstyrelsen. Jag kommer bara att säga det här en gång (Hallå där, ’allå, ’allå ’emliga armén). Kl 10.45 står en taxi utanför. Du ska kliva in i dig, med ögonbindel. Och med dig ska du ha följande saker: hudfärgad bh, hot pants, pumps, snäva jeans……” och en hel radda andra mystiska saker som han radade upp.

Sagt och gjort. Taxin hämtade mig och väl framme vid destinationen möttes jag av ett par händer som ledde mig nedför en trappa. Bindeln togs av och där väntade en massa snygga, svartklädda tjejer. I en fotostudio.

Jäpp, det var min värsta misstanke som besannades. Jag skulle fotograferas. Men inte bara en gång. Tolv gånger – som i antal månader. Tjejerna hade slitit som djur för att få ihop tolv helt olika outfits, med rekvisita och allt, som representerade mig och mitt liv. Jag var allt från cowgirl och sjöjungfru till fransk husa och Audrey Hepburn i ”Breakfast at Tiffany’s”.
Otroligt kul – och otroligt utlämnande.

När kalendern presenteras?
Ingen aning. Men än en gång har jag mina misstankar…



Originalet

Mañana

Jag har inte bloggat på ett tag, som ni märkt. Inte för att jag inte har haft något att säga – tvärtom.

Imorgon utlovas en utförlig berättelse om förra helgens happening.

Sötnosar i Singapore

För några veckor sedan var jag en snabbis i Singapore (ja, jag vet, jag kommer att steglas av klimatkommissionen med metereologmaffian i spetsen snart).

Där såg jag ett litet bedårande brudfölje i eftermiddagshettan. Först kom bruden, sprikrak i ryggen. Bredvid gick (fäst)mannen och bar hennes långa släp. Efter gick en tärna med bukett och påse i handen och en bestman med paraply som skuggade bruden från den stekande solen.

”Titta på hennes fötter,”viskade mitt stylish resesällskap. ”Scholls.”

Mycket riktigt. Den späda bruden spatserade fram i ett par fotriktiga tofflor.

Klänning + färg = sant

Äntligen har en photoshopsamatör om jag helt själv lyckats kapa och förminska den enda färgbilden där hela klänningen syns.

Bortse från den lätt märkliga minen och beundra istället klänningen som duktiga sömmerskan Mia sydde på kort tid åt en hysteriskt stressad Bridexena. Och skorna, som mannen hittade i New York för över ett år sedan. Han vet att jag har 36,5 i Manolos, men 36 i Miu Mius.

Visst är han underbar?

Listmani

Är sjukt stressad över att vår fest är om mindre än två veckor.
Mannen har förvandlats till en hypereffektiv (och lätt despotisk) eventkoordinator. Ja, han har blivit Groomzilla. Jag känner mig som ett handlingsförlamat våp. Eller är jag kanske bara en sävlig brudgum i kvinnlig skepnad?

Vi har båda avsvurit oss allt socialt liv fram till festen och allt vi kommer att prata om framöver är champagneglas (hyra vs köpa), snittar, låtlistor, marschaller, vädret och bra alternativ för glutenallergiker.
Vi gör milslånga listor och knåpar i Excelark. Listan över saker som inte är under kontroll är alldeles för lång.

Är det någon som hittat det där mariachibandet jag önskade mig för ett år sedan är det hög tid att höra av sig nu.

Fed up with FedEx

Jag lovar, det här blir det sista jag skriver om det eländiga transportföretaget som jag uppmanar alla att bojkotta.

Mannen, som gillar att sverka i tid och otid, ringde med en dåres envishet upp FedEx kundtjänstchef. Den unge mannen, vars namn vi båda förträngt, bad om ursäkt att försändelsen var försenad, men en gaffeltruck hade gått sönder i Paris.

Vad i hela he*€%”#”=!? Vi ha fått höra att det är en ekonomiförsändelse, att den inte fick plats tidigare och att yada yada yada – när det visar sig att en maskin pajat och på bästa galliska manér hade samtliga inblandade ryckt på axlarna och gått hem, förmodligen för att dricka pastis och gnälla över sina 35-timmarsveckor.

Merde!

Jag är redo - tror jag

Mannen blev nappad i fredags och utfraktad till Sandhamn för lite grabbigt öldrickande, snölufsande och bastande. Han kom hem med glatt humör – och ett elakt influensavirus. Eftersom han aldrig blir sjuk får jag nu nästan för första gången uppleva hur ynklig den stackars älsklingen blir.

Omgivningen försöker att få mig paranoid genom att påpeka att det bara är några ynka fredagar och lördagar med inför festligheterna. Men jag är inte lagd åt det konspiratoriska hållet. Jag gillar ju överraskningar!

Jag nöjer mig med att hålla benen nyrakade, strumporna stoppade och håret i någorlunda snygg frisyr om Bröllopsstyrelsen får för sig att dyka upp.

”Du är inte paranoid...”

”…om alla verkligen är ute efter dig”, som Woody Allen sa. Ungefär.

Och det finns inget som gör en så paranoid som möhippe- och svensexetider. Vi som redan har gift oss går inte säkra för det.
Alla möten kan vara fejkade.
Alla resor kan sluta på ett helt annat ställe än man tänkt sig.
Alla oskyldiga AW med vänner kan visa sig vara en helkväll med sprit och minnesluckor.

Det enda rätta är att hela tiden vara hel och ren under samt ha nyrakade ben. Ifall man skulle hamna på spa helt plötsligt.

Mannen, som ju hatar överraskningar, anar ugglor i mossen. När är det hans tur, tro? Vem vet något? Och vem bättre att fråga än sin fru?
Men han slutade inte där. Igår morse tog han till det fulaste av alla knep:

Han kittlade mig.

Fotoförtydligande

I min hets att lägga upp bilderna har jag missat att förtydliga vem som tagit bilderna. Det är Eva Dahl. Hon är svenska, bosatt in New York och specialiserad på bröllop.
Ska du gifta dig i New York är Eva kvinnan för dig!
Som extra bonus får man desutom alltid med en djurbild i varje mail från Eva. Jag har fått pandor, katter och kaniner som livat upp mailkonversationen.

Tack för alla snälla ord! Några snabba svar på de vanligaste frågorna vi fått här och IRL:
Nej, vi är inte riktigt så snygga en vanlig torsdag.
Nej, jag har inte hunnit minska ner färgbilderna än och AD:n är på rymmen.
Jäpp, det är Plaza Hotel till höger, höljt i presenningar och ställningar, vilket är Donald Trumps fel.
Och ja, pappa, det var en lång kyss. Sånt får man göra när man gifter sig.

Färgfnul

"Men din rosa klänning då?" hör jag er ropa. Tyvärr är färgbilderna för stora och jag har inget lämpligt krympningsprogram i den här något klena datorn.

Jag ska ta med mig CD:n imorgon och försöka charma min AD att minska ner de till mer blogger-vänlig storlek.

Om inte mannen redan ikväll visa sig komma på en briljant lösning.
Ibland blixtrar han liksom till.

Central Park

Och nu - med bilder

Kära läsare,
äntligen ligger bilderna uppe! Dröjsmålet berodde på att mannen lagade middag åt mig.

Och han är som ni vet väldigt hemlighetsfull av sig.
Därför förekommer han på sin höjd i profil.

Hos frisören:

Den som väntar på något gott, väntar förjävla länge

Äntligen, äntligen, äntligen sitter jag här med en liten kartong i näven!
Exakt kl 10.13 skrev en kollega på att han mottagit försändelsen och nu är bilderna i säkerhet, i min skrivbordslåda.

Om de är bra? Jag har ingen aning. Jag har lovat mannen att inte öppna paketet förrän vi både är hemma, cirka 17.30.

Fattar ni hur svårt det är?