Förnekelse är inte en flod i Egypten

Mycket jobb har inneburit stiltje på bröllopsplaneringshorisonten. Det är dags att verkligen ta tag i det nu, särskilt för fästmannen som glatt dissar alla förslag jag släpat med honom till. Att inte ta initiativ och samtidigt lägga in veto mot allt kanske funkar för Kina i säkerhetsrådet, men inte för en man som har tänkt sig att gifta sig inom den närmaste framtiden.

Nåja, snart är det helg, vilket innebär nya friska planeringstag i promenadtakt.

Så sant

”Jag struntar i om vi någonsin gifter oss. Bara jag får leva med dig.”

Det sa mitt underbara alter ego Charlotte i SATC och jag kan bara hålla med. Fast på något sätt blir det nog ett bröllop. Förr eller senare.

Det är inte bara vi…

Alla går och väntar på att Brad och Angelina ska gifta sig. Pressen verkar vara liiiite större på dem, om man säger så. Visserligen spekulerar släktingar när vi ska slå till ( ”I år”, svarar jag numera resignerat), men de undersköna tu har lyckats lura den samlade världspressen genom att fejka inledningen till en bröllopsweekend – med en Clooney-lookalike och allt.

Riktigt så pressade känner inte vi oss. Än.

Och det är inga fotografer som hänger utanför pappersbutiken för att se om vi ska välja inbjudningskort. Inte heller kikar paparazzi in genom fönstret hos juveleraren. Det syns inte ett enda kameraobjektiv när vi tar en lördagspromenad i riktning mot Stadshuset. Ljuvligt.

Bild från http://news.sawf.org/

Kameliadamen calling

Nåja, det man inte har i garderoben får man ha …. på museum. Den danske blomsterkonstnären Tage Andersen ställer ut sin kameliasamling på Hallwylska museet. Jag tänkte gå dit och sukta lite på lördag. Kanske kan jag driva upp några sköna, sköra blomster lagom till september?

Tillbaka och veligare än någonsin

Det finns fördelar och nackdelar med att skjuta lite på den stora dagen.

Fördel: vi får mer tid att fundera igenom detaljer

Nackdel: vi får mer tid att fundera igenom detaljer

Alltså, alla visdomsord jag någonsin yttrat om att inte ångra sig, att just do it, aldrig se tillbaka, aldrig tveka över vilket typsnitt som är rätt på inbjudan, vilken stil bröllopet ska vara i, vilken storlek det ska vara på festen (och bruden) och vilka skor som är snyggast till puderrosa satin – tja, det får jag äta upp nu. Gaah.

Lögner, förbannade lögner och statistik

Medelåldern vid första vigseln i EU är 27,2 år för kvinnor och 29,5 år för män enligt statistik redovisad på Eurostats webbplats. Sommar och sol för bröllop verkar vara en genomgående trend för giftassugna par runt om i EU då augusti och september är i särklass de månader med flest vigslar. Januari ratas däremot.

Vi skulle ju vara lite speciella med vinterbröllop. Men nu när det blir september inser jag att vi är Euro-Svenssons.

Även åldersmässigt. Nästan.

The Ultimate Wedding Workout

Jäjä, jag har pipit förut. Men nu är det färdiggnällt. Nu ska det tränas. Fyra saker fick brudbägaren att rinna över:
1. Det faktum att italiensk pasta, brittisk öl och hederligt svenskt småätande fått jeansen att fastna i knähöjd.
2. Bilder på en nydeffad Carola i Aftonbladet.
3. Fem timmars musikvideomaraton på engelsk tv i helgen. Själv låg jag på soffan i London och åt chips – och längtan om dans simultant dämpades och sporrades av valkångest.
4. Allt jäkla tjat om hur bra World Class Kungsholmen är. Av bland annat söta Sporty Spice.

Vänta bara. Nästa vecka eller är eller så, när min kreditkortsskuld är avbetalad och jag har lämnat alla jobb som ligger på hög. Då jäklar.

Mexikansk magi del 2

Om jag nu inte får ett mariachiband, kan jag i alla fall få näpna nagellacket från OPI.

Som vanligt älskar jag deras kluriga namn. Vem gör inte det? Klassiker som ”Kinky in Helsinki”, "Miso Happy with this Color" och ”I'm Not Really a Waitress”. De har till och med en smekmånadskollektion med namn som ”Mimosas for Mr & Mrs” och ”Privacy Please”.

Det opalfärgade lacket från den mexikanska kollektionen heter förstås:
”Will you mari-achi me?”

Si!

Mexikansk magi del 1

Jag har en något svåruppfylld dröm när det gäller bröllopsmusik. Jag vill ha ett mexikanskt mariachiband. Det ska minst vara sju personer som spelar – upp till ett tjugotal– men jag har sett mariachiband beståendes av endast tre herrar som glatt spelat fiol, trumpet och spansk gitarr.

Tidigare antog man att namnet kom från franskans mariage, eftersom banden ofta spelade på bröllop, men det visade sig förmodligen vara felaktigt. Nästan mest utmärkande för banden är deras typiska klädsel med broderade kostymer, flugor och sombreros.

Fästmannen tar som vanligt fasta på det mest relevanta:
”Är det små eller stora sombreros?”


Här är svaret:


Eees preeetty big.

Och ändå inte

Jag passade på att smyga in på Tiffany’s i Milano för att prova den hett eftertraktade och tidigare omskrivna Legacyringen. Märkligt nog var det inte ringen för mig.

Ingen är mer förvånad än jag. Och jag ser hur fästmannen drar en lättnadens suck, för prislappen var, om inte värdig ett italienskt fotbollslag, så i alla fall ett lågdivisionslag i södra Tyskland.