Vilket hundår

Jaha, då är det nytt år igen. I söndags var det första dagen på det kinesiska nya året, hundens år. I Kina köar förväntansfulla par för att vigas, eftersom bröllop ingånget i år anses synnerligen tursamt.

I hela 385 dagar varar hundens år. Gott om tid att gifta sig alltså.



Moose spelade hunden Eddie i Frasier

Snabbt och smärtfritt

När jag berättar att vi skjuter på bröllopet några månader, lägger folk huvudet på sned och säger ”Nej, vad trist”, som om det blir skilsmässa innan vi ens hunnit gifta oss. Då blir jag nästan lite tårögd. Inte för att det är det minsta sant, bara att jag liksom tappat momentum och behöver hämta ny energi inför en ny planeringsrunda. Och för att ingenting får mig så gråtmild som lite medömkan.

Vi blir ju omkörda flera gånger om också. Av till exempel Magnus Carlsson och Mats Pelli, som förlovade sig dagen efter oss och gifte sig igår. Åh, vad avundsjuk jag blir! Kvickt och kärleksfullt – så ska det låta!

Fast paparazzi är jag glad att slippa på vår stora dag.

Geografiskt nytänkande

Inte nog med att vi knuffar fram dagen D, nu har vi även funderingar på att byta geografisk plats. Från citychic till provinsiellt party. Vi får väl se. Lusten att stå framför det vidunderliga havet och avge löften dämpades av fästmannens glada utrop:
”Tänk att gifta sig i gummistövlar! Vore inte det coolt?”

Svar nej. Av två anledningar: min vänstra Manolo och min högra Manolo.

Paretooptimum för par

Paretooptimum är en ekonomisk term som väldigt förenklat innebär en position där båda parter är lika nöjda. Med några nationalekonomiska poäng under bältet har jag och fästmannen insett att det är viktigt att nå Paretoopitmum i bröllopsplanering. Jag gick med på att flytta datumet framåt, alltså får fästmannen göra några uppoffringar för att hålla mig glad och tillfredsställd.

Exakt vilka variabler som finns i vårt eget linjediagram tänker jag inte avslöja. Men jag kan säga att det är värt att vänta några månader extra.

Men om man är frånskild då?

Äh, jag inte kan komma på något spännande att skriva om mitt eget bröllop eftersom vi är datumlösa igen. Snart kommer väl oddsen att finnas på en bettingsajt nära dig – högoddsare är maj, september ger i dagsläget lite sämre odds.

Så det blir lite mer om ett favoritämne: C. Kol med extra hårda bindningar mellan atomerna. Alltså diamanter.

Förr i tiden bar inte ogifta unga damer diamanter. Först efter bröllopet kunde de byta snälla pärlor mot lite mer iögonfallande glitter. I England anses det fortfarande i vissa kretsar vara vulgärt att bära diamanter dagtid, utöver vigselringen.

Jag säger: bring on the bling!

Kontrollera? Jaha, koordinera!

När jag skrev i en kommentar i gårdagens inlägg att vi behövde professionell hjälp, så var det inte en familjeterapeut jag tänkte på. Nej, jag menade ett bröllopsproffs.

Frågan är om en bröllopskoordinator åt två kontrollfreaks som oss är en bra idé. Vi som inte ens litar på varandra att fatta sansade beslut. Vi är två supervisors ihopklämda i ett förhållande. Att överlämna beslutanderätten till någon annan är antingen galet eller helt rätt.

Ett proffs skalar bort emotionellt fluff och vispar ihop ett bröllop med vänsterhanden, menar en nyfunnen väninna i eventbranschen – om än med något mixade metaforer.

Det kanske är precis det som krävs för att jag och fästmannen ska bli äkta makar innan året är slut.

Joråsatt….

Förhållanden handlar om kompromisser. Och om en part inte gillar alla aspekter av planeringen hittills och tycker att tidsschemat är lite väl tajt, ja, då får man hitta en ny lösning.

I klartext: vi letar lokal. Igen. Både fest och till vigseln. Och vi måste komma överens om ett nytt datum.

Hjälp. Vem sa att det var kul att planera bröllop?

Där försvann den bruden

Den klassiska bröllopsfilmen: tjej träffar kille, de blir kära, de ska gifta sig – då tjejen kommer på 1) killen med sin bästa vän 2) att hon väntar barn med sin svärfar eller 3) att hon är kär i sin skolkamrat från lågstadiet. Slutet brukar dock bli gott – och sockersött. Klämmer man inte en liten tår lagom till eftertexterna, ja, då har inte manusförfattarna gjort sitt jobb.

I Imagine Me and You blir tjejen kär i sin bästa kompis. Tjejkompis. Intressant.

Dessutom har den årets snyggaste tagline: There Goes The Bride.

The Office goes wedding

Ja, så kan man sammanfatta en ny brittisk bröllopskomedi, Confetti. En fiktiv dokumentär följer tre par som tävlar om ”Årets mest originella bröllop”, anordnat av en bröllopstidning. Ett tennispar, ett musikalpar och ett nudistpar ställer givetvis till det, ivrigt påskyndade av en galen redaktör och några knäppskallar till bröllopskoordinatorer. En handfull underbara skådespelare – varav Martin Freeman, Tim i the Office, är en.

Åh, jag hoppas att filmen är lika bra som trailern!

Varför är brittiska bröllopsfilmer (tänk ”Fyra bröllop…” ) så mycket roligare än amerikanska? Kanske för att de slipper den extra sockerdosen som amerikaner generöst strör över alla komedier.

Varför gifta sig - egentligen?

Det uppenbara svaret kan tyckas vara presenterna. Men det är inte så enkelt. Det är faktiskt inte ens enkelt att förklara det.

”Varför gifter ni er?”
”Ja, vi vill visa vår kärlek för varandra”
”Men det kan ni ju göra över en flaska Bolly i hemmets lugna vrå.”
”Ok, vi vill visa vår kärlek för varandra inför våra vänner.”
”Jaha, bjud in dem också då.”
”Äsch, det är lägenheten alldeles för liten för. Jag menar att vi vill visa vår kärlek för varandra inför våra vänner offentligt.”
”Som på en restaurang?”
”Va? Nej, vi vill visa vår kärlek för varandra inför våra vänner offentligt men ändå på en särskild plats.”
”Finlandsfärja?”
”Haha”
”Nå?”
”Aldrig i livet. Vi vill visa vår kärlek för varandra inför våra vänner offentligt men ändå på en särskild plats som har stil, elegans och utsikt .”
”Och snygga stolar?”
”Nu fattar du.”


Disclaimer till tråkmånsar:
Jag har inte tagit upp de där självklara ekonomiska och juridiska aspekterna. Varför inte? Ärligt talat, de är ju knappast upphetsande – om man inte är ekonom eller jurist.

Groomzilla

Dagen innan nyårsafton kom jag på att fästmannen har blivit Groomzilla. Den oroväckande fixeringen (förståelig, enligt somliga) vid stolar är ett tecken.

Jag är glad att fästmannen har insett stundens allvar – och nu menar jag blommor, gästlistor och inbjudningar. Men ärligt talat är det lite jobbigt också. Jag, Bridexena, hade ju stridsplanen klar. Så skulle inbjudningarna se ut, just de dekorationerna skulle pryda borden och den musiken skulle spelas i bakgrunden medan vi sippade på den och den drinken.

Snacka om att gå händelserna i förväg. Fästmannen är, milt uttryckt, av en annan åsikt.

Spännande fortsättning följer…


Godzilla har inget med Groomzilla att göra. Nästan.

Äsch, jag tar tre

I kväll visas en av mina favorittonårsfilmer, Sixteen Candles. Att se om den tjugo år senare får mig att inse att nostalgin misslyckas med att täcka över det faktum att filmen är lite lam.

Men den är charmig och har dessutom en av de roligaste bröllopsscenerna, när rödhåriga Samanthas perfekta blonda syster är lite väl generös mot sig själv med muskelavslappnande och smärtstillande medel innan hon stapplar, snarare än skrider mot altaret. Jag hoppas bara att min stora dag inte är den dagen på månaden. Och om det är det, så lovar jag att inte överskrida den rekommenderade dosen.

Gott nytt bröllopsår!

Det är i år det händer! Det var praktiskt taget allt jag kunde tänka på när fyrverkerierna glittrade i natthimlen, Malmsjö – i oroväckande stor pälsmössa – orerade på tv och alla pussades. Och jag och fästmannen är inte ensamma. Flera andra glammiga par ska knyta hymens band under 2006. Tänk så mycket champagne som kommer att flöda i år!

Ynka tre månader till Dagen D, massor att göra och fler beslut att fatta än vad som är tycks vara möjligt. OCh så ska inbjudningarna ut, ja, igår.

Ajöken, nu ska jag hem och snickra på bröllopshemsida.