En outsinlig källa till glädje…

… är kändisar, deras förlovningar, deras bröllop – och några (om man är optimist) år senare, även deras skilsmässor.

Försök inte ens protestera – det var mycket mer underhållande att följa Jen och Brads skilsmässa än deras lobotomerade lycka som gifta.

På samma sätt går olyckskorparna och gnuggar händerna och väntar på att Angelina och Brad ska skilsmässoslåss à la Mr & Mrs Smith. Men det kommer nog att ta några år.

För att inte tala om Tom och Katie. Om de någonsin gifter sig.

Blåst på konfettin

Väninnan fick häromdagen ett sms från barndomsbästisen:

"Hej! Mycket har hänt. Vi gifte oss i helgen. Bara vi två och familjen i trädgården. Baby i augusti. Kram"

Så mycket drama på mindre än 160 tecken!

Och snacka om att väninnan kände sig blåst på konfettin…

Deep thoughts by Bridexena

Om vårt förhållande överlever bröllopet, då kommer vårt äktenskap att hålla livet ut.

De flesta av våra gäster slipper i alla fall jetlag

Eftersom bekantskapskretsen antingen redan gift sig, kommer att gifta sig först om några år eller aldrig tänker knyta hymens band får jag skriva lite mer om kändisbröllop. Det råder verkligen bröllopshysteri i Hollywood.

Nu senast var det den mest desperata av hemmafruar, snygga Marcia Cross som igår gifte sig med Tom Mahoney. I Reem Acra (klänning) och San Gabriel (stad). Några timmar tidigare gifte sig Nicole Kidman med skönsjungande Keith Urban. Bruden bar Balenciaga, lång slöja och en bukett med freesior, gardenior och nejlikor.

Och bröllopet var i Australien.

Plötsligt känns inte Skåne så avlägset.

Foto från people.com

Och vad tycker hans chef?

Den hittills bäste (som i värste) prästen i bröllopsfilmssammanhang är Rowan Atkinson i Fyra bröllop och en begravning. Jag led med honom, skrattade åt hans fummel och felsägningar.

Men han får snart konkurrens. I komedin License to wed, som just nu spelas in, spelar Robin Williams präst. Mandy Moore och hennes fästman ska gifta sig, men innan de får göra det tvingar mannen med filmvärldens hårigaste armar dem att genomgå en föräktenskaplig kurs de sent ska glömma.

Eller knappt överleva.

Bridexena tar saken i enga händer

Är det här det enda sättet att bli gift på?
Att fysiskt släpa fästmannen kragen till altaret?

”Don’t mention the wa... wedding”

Jag får skylla mig själv. Skriver man blogg och artiklar om bröllop är ju frågan oundviklig. Ändå ryggar jag nästan tillbaka när jag får den.

”Hur går det med bröllopet då?”

Sagt i all välmening, förstås. Fråga på, men redan nu kan jag säga att svaret lyder ungefär så här:

”Tack bra. Ingen aning om var. Eller riktigt när.”

90 minuter spelat och än har inget hänt

”Du”, säger fästmannen, ”du måste skriva om att vi kom till avslut till sist, som Freddie i gårdagens match”.

Jag påpekar försiktigt att vi faktiskt inte har kommit till avslut än. Vi har, för att än en gång använda fotbollsliknelsen, bara kommit en bit på vägen.

Nästa vecka blir avgörande, både för oss och för landslaget, som möter England.

Och vi ska ner och inspektera lokalen.

Sten + glashus

När det gäller datum och lokal är jag och fästmannen lika dåliga på att komma till avslut som svenska landslaget.

Jag lovar att hålla tyst om Zlatan och co klantar till det igen.

Men det gör de väl inte?

Har du sjutusen spänn över?

Brittans bröllopsinbjudan auktioneras ut på nätet. För bara $999.99 kan du bjuda på den plus ett ljus. Tyvärr verkar någon ha tagit bort grejerna, men lite bilder finns här.

Roligast av allt? Att det står ”…we welcome you to our wedding ceremony TONIGHT..”.

Ha, plötsligt känns tre månader som en evighet.

Inte utan min makeupartist heller

Det finns fördelar med att gifta sig fjärran från storstaden. Det är billigare. Mer exotiskt. Samtidigt som det är liksom mer genuint. Ja, detta sagt med brasklappen att vi inte har börjat planera mycket mer än. (Och då har jag inte ens orkat tänka på fästmannens nya utspel om att relokalisera bröllopet till 08-området.)
Risken finns ju att folk vägrar bege sig till en plats som saknar mobiltäckning.
Att några missar tåg/bil/flyg och är i höjd med Jönköping när vi säger ”ja” till varandra.

Själv känner jag redan nu viss oro över att det knappast kryllar av prisbelönta (eller bara rejält duktiga) makeupartister i trakterna.
Jag är ju själv inte helt borttappad när det gäller att hantera borstar och skuggor, men det känns liksom bättre med en trygg – och van – hand som lägger på foundation, rouge och highlighter. På rätt ställe.

Och att jag slipper peta en mascaraborste i ögat på mig själv för att jag är så stressad.