Ring, någon?

Höjden av Hollywoodosmaklighet? Kanske inte – det är svårt i den stan – men en av kandidaterna måste väl vara Niklas Söderbloms försäljning av före detta fästmöns Nicolette Sheridans ring på e-bay. (Här skulle det har varit en länk, men nej, e-bay tycker att det verkar dumt. Gå in och sök på Sheridan under Jewelry om ni är nyfikna.)

Nej, förresten. Ännu osmakligare var att han offentligt uttalade sig om den desperata hemmafruns sängkammar(o)färdigheter.

Nick och Nic på den gamla goda tiden.
Foto: Carmen Valdes

Sverige vs Spanien 0-2

Även mat- och dryckmässigt ligger Spanien före på bröllopsfronten, menar väninnan. Och hon vet vad hon pratar om, matproffs som hon är. I Sverige är vi beredda att skära ned på antalet gäster bara för att några ska få löjrom, äkta bubbel och en liten bit hummer. Spanjorerna betalar gärna sin egen kuvertavgift och har hellre fler vänner än fancy pancy-mat. Och givetvis flödar vinet ur aldrig sinande karaffer.


Jag håller med. Jag kan tänka mig att offra lite lyxiga råvaror för att få plats med ett par gäster till. Men det är inte så enkelt att jämföra Spanien med Sverige. I ärlighetens namn är allt bra mycket dyrare i Sverige, med importerat vin, alkoholskatt, restaurangpåslag och kriminellt hög moms.

Men att som gäst behöva betala för sig i baren – där går gränsen.

Sverige vs Spanien 0-1

Kloka väninnan jämför Sverige kontra Spanien. I Spanien reser folk gärna långt och omständligt för att komma till bröllop och är beredda att sova på tältsängar och golv.

Hon menar att svenska bröllopsgäster numera är så bortskämda att de förväntar sig att hämtas i limo utanför dörren, köras till vigselakten, transporteras i stil till bröllopsfesten och sedan köras hem när det passar dem.

Jag skruvar lite på mig. Jag tillhör dem som kan ifrågasätta varför människor har bröllopsfesten i, säg, Nacka.

Det är ju UTANFÖR tullarna.

Inte utan min revisor

Väninnans bror ska gifta sig i Spanien. Häromkvällen ringde han henne och frågade: ”Vilka av dina vänner vill du ha med på bröllopet?”

Förvånat svarade väninnan att hon nog inte trodde att några av hennes vänner förväntade sig att bli bjudna.

”Men några vill väl komma?”, insisterade brodern. ”Och vilka av mammas vänner ska jag skicka inbjudningar till? Kanske ska jag bjuda min gymnasielärare i matte. Han var så trevlig. Och konfirmationsprästen ska jag inte glömma.”

”Ni har separata listor, va?”, frågade den kloka väninnan. ”Och du har några färre på din, eller hur?”

Brodern svarade att hans tilltänkta hade 218 på sin lista och han 42.