Bridexenas stora dag, del I

Jaha, då är man gift. Istället för att vara ett antiklimax känns det så rätt, så naturligt. Men jag måste börja från början:

Jetlaggad och adrenalinspeedad vaknade jag tidigt. Fästmannen var redan uppe och fotograferade soluppgången. Vi tog en rask promenad i Soho, åt frukost på hotellet (Eggs Benedict, som jag lyckades behålla, trots visst nervöst illamående) och jag började mejka mig. Allt gick bra, det blev snyggt, utan att jag lyckades peta mascaraborsten i ögat. Stylad, sminkad och med flottigt hår i en slarvig knut gick jag på jakt efter en taxi.

Klockan 11.45 skulle jag vara hos Edward, men trafiken (alltid en legitim ursäkt i New York) omöjliggjorde det. ”Jag har en kvart på mig att fixa ditt hår, det vara bara en blowout, eller hur?”, sa den lille svartklädde frisören. Jag kontrade med att det minsann var min bröllopsdag och här skulle lockas, inte tantfönas. Basta. En ny svartklädd kille skakades fram och resultatet var förtrollande - old Hollywood Rita Hayworth-glammigt, komplett med Chanelkamelia bakom örat. Fem assistententer (obligatoriskt vitklädda) tittade storögt på medan han förvandlade min lugg till en tjusig våg.

Fotografen och fästmannen hade sällskap upp för att hämta mig. Tillsammans tog vi oss några kvarter nordväst, till Central Park. Och sedan Rockefeller Center, där hundratals turister storögt glodde på oss när vi försökte posera någorlunda avslappnat framför Prometeusstatyn.
Spridda ”Congratulations”och hurrarop hördes, blandat med ”What is this a photoshoot for?” (varpå jag svarade “Our wedding”) till ”Congratulations or are you just models?” (Den är jag mest stolt över).

Vidare i flygande fläng till Park Avenue och ner mot City Hall hade vi minuter att komma in för att verkligen hinna gifta oss samma dag. Ett vittne väntade redan, de andra var på väg (”Traffic”). Vi var så stressade att vi inte hann bli nervösa. Efter att ha betalat de $25 som ceremonin kostade fick vi vänta i den smutsgrå korridoren. Där hängde redan ett irländskt par, en lång likblek ryska (som såg ut att vara högst 18) med en liten rund latinamerikansk kille, en nervös armékille i uniform, några asiater som inte pratade engelska och flera andra sällskap. Stämningen var förvånansvärt uppsluppen. Medan vi väntade kom en enorm kvinna i en enorm röd balklänning och lika stor vit slöja. Effekten var slående. Plötsligt hörde vi fästmannens namn ropas upp, följt av ett ”C’mon, c’mon, let’s go!”. Vi rusade närmast in i ett litet sterilt rum med en liten snygg dam med bestämd uppsyn.

Själva ceremonin tog kanske en minut. Fästmannen sejfade med att svara ”Yes, I do” (hallå, det var inte det vi kom överens om) på frågan om han ville ta mig till sin hustru. Jag kommer inte ihåg så mycket av de exakta orden, men jag fick in en liten paus och svarade givetvis ”I do” när jag tillfrågades. Ringarna åkte på rätt fingrar och plötsligt hörde vi ”You may kiss the bride”, vilket fästmannen snabbt gjorde, innan vi föstes ur rummet för att ge plats åt näst par.

Bäst sammanfattades det av ett av bröllopsvittnena, själv med viss erfarenhet av giftermål:
”Inga av mina bröllop gick så fort”.

To be continued…