Min fästman cynikern

En riktigt bra lördag är lika med sovmorgon, en sväng på stan (jag fick agera smakråd åt fästmannen, eftersom jag själv är pank) och lunch på Operakällarens Bakficka. Där sänker vi medelåldern rejält, men det är något så hemtrevligt med att sitta uppkrupen på en pall och äta råbiff (halstrad med alla tillbehör och pommes frites vid sidan om) och dricka lite öl i miljön där operastjärnor häckat i decennier, där det är slamrigt, livligt och kakelklätt.

I förrgår var det dessutom lunch med underhållning. Lagom till råbiffen kom ett brudpar ut ur Jakobs kyrka, mitt emot Bakfickans fönster, där vi satt. Fästmannen kom med sin vanliga fras, som han spottar ur sig så fort han ser två personer i sina finaste bröllopskläder.

” Två naiva själar som tror att de kan göra varandra lyckliga”, fnös han.

Jag frågade hur det kommer sig att en så fullfjädrad cyniker ändå själv vill gifta sig.

”Det är för att jag är så komplex som person”, svarade han med ett belåtet leende.

Eller så är det jag som är så fantastisk.