bridexena

Kanske det sista inlägget någonsin…

2007-08-23T22:27:00.001+02:00

Kära Em, tack för att du legat på och tvingat mig att skriva det här. All lycka inför lördagen!

På festdagens morgon var mannen uppe tidigt. Jag, hemligt gravid i vecka 10 ungefär, var illamående och trött. Dagen innan hade vi haft middag, riktig Texas Chili utan bönor, för närmaste familjen. Jag kände mig nästan bakis, trots att alkofria Jever Fun var de enda ölen jag drack.

Mannen pep iväg för att fixa allt medan jag mejkade mig i lugn och ro hemma. På med klänningen – bara för att upptäcka att gravidbysten inte alls ville få plats i den. Jag fick snabbt skrota bh:n jag burit i New York, rota fram en ny och suga in bröstkorgen.

Sedan följde frisörbesök, avlämpning av väskor på Grand – tack vare min bror hade vi fått en supersvit, som vi vistades i totalt sådär fyra timmar – och mötte upp mannen och fotografen vid Stadshuset.

Lagom till kvart över sex var vi på plats utanför galleriet. Där väntade alla (nåja, några försenade typer skuttade ur taxin precis när vi skulle gå in) med champagneglas fyllda med rosa bubbel. En av våra två fantastiska sångare sjöng James Taylors ”You’ve got a friend” när vi kom in. Vi gick upp på den lilla scenen och, utan att gästerna visste om att något skulle ske, läste upp våra löften till varandra, löften som vi inte fått tillfälle att säga varandra under den rekordsnabba ceremonin i New York.

Inte ett öga var torrt, vågar jag nästan lova – inklusive mina och mannens. Efter löftena sjöng Magnus Carlsson sin underbara ”Då talar kärleken sitt språk” och alla grät ännu mer.

Sedan är egentligen hela kvällen en enda dimma av kärlek, grön ärtsoppa, rosa bubbel (expertmässigt sabrerat av cupcakemakerskan!), vacker musik och syndigt starka drinkar.

Vi hade givetvis glömt att lägga över ansvaret att låsa och larma på någon annan och eftersom jag var den klart nyktraste personen på plats fick vi stanna kvar till sist. Vid tretiden var vi på hotellet och badade bubbelbad i vårt enorma badkar. Som mannen konstaterade dagen efter – det var en fest som man gärna hade gått på som gäst. Jag hoppas att våra gäster tyckte detsamma!

Tack alla fantastiska vänner, läsare och alla som bidragit med tid, kloka råd och smarta tips!

Det har varit en fantastiskt rolig resa – och den har egentligen bara börjat!

Här fortsätter äventyret!

2007-06-05T09:43:00.000+02:00

Festbeskrivningen har tagit mycket längre att skriva i dessa deadline- och deklarationstider.
Men den kommer, om ni orkar vänta!

En del av er har luskat ut (bra jobbat!) var jag tagit vägen, ni andra får gärna följa med för en ocensurerad men förhoppningsvis något glamorös inblick i livet som gravid: Skönheten och odjuret i magen

So long en stund

2007-05-21T16:05:00.000+02:00

Det här blir en av de sista inläggen på bloggen.
Mission accomplished, så att säga.
Det har varit fantastiskt kul – drygt ett och ett halvt år! Jag är så tacksam och glad över alla era tips och härliga kommentarer!
Har ni frågor om bröllop i allmänhet eller mitt (eller mig) i synnerhet kan ni alltid maila mig på heddasnabelashortcutpunktnu.

Det jag har kvar är den utlovade berättelsen om festen och den kommer här – först del 1: förberedelserna.
(Har inga bilder på det som beskrivs nedan – och då syftar kan inte främst på mamma- men hojta till så kanske jag kan rota fram något.)

Fredagen den 16 mars hade vi middag för närmaste familjen och några vänner. Texas chili, som förberetts i veckan, var både gott och mättande.
Inga större incidenter, förutom att kära mor snubblade till i trappen och stod på öronen. Resultatet var tack och lov inga brutna ben, men en rejäl bula och en riktig blåtira dagen efter.

Innan middagen hade vi dekorerat i lokalen, ett konstgalleri i Kungsträdgården. Lokalen var fin, men lite sliten. Med små medel fick vi den precis som vi ville ha den.
På väggarna satte vi förstoringar av våra New York-foton, som kom monterade på skivor och fästes med en relativt framgångsrik kardborreanordning.
Rosa och vita stolar (godkända av fästmannen!) ställdes fram, breda rosa sidenband knöts på de svarta pelarna mitt i lokalen, vita dukar (lakan som vi köpt för en hundring styck på Åhléns) slängdes på serveringsborden.
Lååånga, rosa rosor köpes billigt i mängd på Hötorget och sattes i stora vaser, tillsammans med knoppande kvistar.
På en fotobutik köpte vi rosa fotofilm, som vi la över den ”upplightande” lysrören i lokalen för att få ett milt, rosa skimmer.
I en garderob på galleriet hittade vi några glittrande silverdraperier, som vi hängde på väggen bakom champagnebordet.
Och värmeljus plus -hållare hittade vi billigt på – var annars? – Ikea.
Is fick vi plastsäckar från vänner i restaurangbranschen och det hälldes upp i stora plastpapperskorgar och soptunnor.

Maten lagade vi själva eller fick hjälp med.
Som bubbel serverade vi rosa Rotari Rosé, en riktig fullträff!
Matiga majsmuffins med cheddar, oliver och purjolök hade jag lagat någon vecka innan och frusit in.
Crème Ninon, grön ärtsoppa, gjorde jag på torsdagen i omgångar och hällde upp i en 10-liters plastdunk (Claes Ohlson, avdelningen för potentiella hemmabrännare), som fick stå på balkongen.
Empanadas, vegetariska och med köttfyllning, hade lilla glittrande väninnan hjälpt till att få fram med hjälp av chilenska kontakter.
Bagels med cream cheese och rökt lax monterades på plats.
Citron- och halloncupcakes med rosa italiensk maräng och svart strössel hade fantastiska Alice Brax (länk) gjort som present åt oss.
Kaffet i Nespressomaskiner fixade kaffekonnässören fram.
Spriten hade vi köpt in under flertalet resor till ja, ett flertal utrikiska orter.
Och som suverän serveringspersonal hade vi hyrt in tre personer från ett närliggande kafé.

Imorgon: festen!
I övermorgon: vad som händer sen...

Bröllopsporr

2007-04-23T16:49:00.000+02:00

Häromdagen kom ett bud med en av de vackraste böcker jag sett- ögonen tåras bara jag tänker på det.
Ett signerat ex av Vera Wang on Weddings.

Jag är både glad och ledsen att jag hunnit gifta mig innan jag såg boken.
Ledsen för att jag i den har lärt mig ett och annat om klänningar, passform och fått en massa idéer.
Glad för att jag knappast hade nöjt mig med något mindre än en Vera Wang-kreation och tillräckligt med blommor för att försörja halva Hollands blomsterodlare.

Ni som ännu inte gift er – köp och frossa i tyll, typsnitt och tiaror!

PS Em (och andra trogna läsare), jag ska skriva om festen, jag lovar.
Jag är i princip nästan helt klar med texten. Det fattas bara lite.

If tomorrow never comes

2007-04-20T17:33:00.000+02:00

Ok, så det bidde inte den imorgon. Men imorgon - då ni!

Njut av de här klänningarna så länge.
Ni som är brudar kan berömma er med att ni har mycket bättre smak än så.
Ni som är tärnor kan pusta ut. Det hade kunnat vara mycket värre.

En usel bloggares bekännelse

2007-04-16T10:01:00.000+02:00

Jag är en usel bloggare.
Jag misstänker att jag har drabbats av bröllopsutbrändhet. Eller snarare postbröllopsdepression, pbd.
Allt känns tomt och meningslöst – klänningen är på kemtvätt, alla drömmar är infriade, alla presenter är öppnade och nu återstår bara att skicka tackkort…

Som lite plåster på såren kommer en bild från härliga Anna Huerta, som fotade oss i Stockholm på själva bröllopsfestdagen.

Mer om festen kommer imorgon. Yes, really.

Bröllopsstyrelsen slår till, del II

2007-03-29T09:23:00.000+02:00

Ojojoj, jag har inte bloggat på nästan tre veckor!

Jag har så mycket att göra och fokus på annat att jag bara inte orkat ta mig tid att skriva ner allt underbart som hänt. I lördags var det första gången som jag om mannen suttit ned vid köksbordet och ätit på över en vecka.

Men, åter till ämnet. Efter fotografering bar det av till en suspekt träningsklubb på Söder. Istället för kampsport blev det närkamp med en mässingsstång. Yep. Poledancing. Iförd lånade fula blå cykelbyxor och en minimal silvertopp fick jag en nyfunnen respekt för strippor. Tjena, vad jobbigt det är att snurra snyggt runt en stång - i mitt fall med lika lite stolthet som kläder på.

Nästa stopp var drinkar och frågesport i en väninnas underbara våning. Väninnorna hade frågat tolv män i mitt liv (allt från man och systerson till min allra äldsta vän) om citat som beskrev mig, Mitt jobb var att para ihop de roliga, vassa och oftast fantastiskt smickrande citaten med rätt man. Det gick hyfsat.

Middag var nästa punkt på programmet och det var fantastiskt god mat på Sardin vid Nytorget. Slutligen var det en liten tappar skara som gick vidare till Nada och där väntade mer drinkar, allsång och till sist, utschasande vid stängningsdags.

Söndagen var seg och att tillbringa den på Ikea var minsann en bedrift i klass med att bestiga Mount Everest.

Bröllopsstyrelsen slår till del I

2007-03-09T15:57:00.000+01:00

Kl 10.00 i lördags morse ringde telefonen. I luren hördes en distingerad mansröst säga: ”Det här är bröllopsstyrelsen. Jag kommer bara att säga det här en gång (Hallå där, ’allå, ’allå ’emliga armén). Kl 10.45 står en taxi utanför. Du ska kliva in i dig, med ögonbindel. Och med dig ska du ha följande saker: hudfärgad bh, hot pants, pumps, snäva jeans……” och en hel radda andra mystiska saker som han radade upp.

Sagt och gjort. Taxin hämtade mig och väl framme vid destinationen möttes jag av ett par händer som ledde mig nedför en trappa. Bindeln togs av och där väntade en massa snygga, svartklädda tjejer. I en fotostudio.

Jäpp, det var min värsta misstanke som besannades. Jag skulle fotograferas. Men inte bara en gång. Tolv gånger – som i antal månader. Tjejerna hade slitit som djur för att få ihop tolv helt olika outfits, med rekvisita och allt, som representerade mig och mitt liv. Jag var allt från cowgirl och sjöjungfru till fransk husa och Audrey Hepburn i ”Breakfast at Tiffany’s”.
Otroligt kul – och otroligt utlämnande.

När kalendern presenteras?
Ingen aning. Men än en gång har jag mina misstankar…

Originalet

Mañana

2007-03-08T13:48:00.000+01:00

Jag har inte bloggat på ett tag, som ni märkt. Inte för att jag inte har haft något att säga – tvärtom.

Imorgon utlovas en utförlig berättelse om förra helgens happening.

Sötnosar i Singapore

2007-03-08T13:42:00.001+01:00

För några veckor sedan var jag en snabbis i Singapore (ja, jag vet, jag kommer att steglas av klimatkommissionen med metereologmaffian i spetsen snart).

Där såg jag ett litet bedårande brudfölje i eftermiddagshettan. Först kom bruden, sprikrak i ryggen. Bredvid gick (fäst)mannen och bar hennes långa släp. Efter gick en tärna med bukett och påse i handen och en bestman med paraply som skuggade bruden från den stekande solen.

”Titta på hennes fötter,”viskade mitt stylish resesällskap. ”Scholls.”

Mycket riktigt. Den späda bruden spatserade fram i ett par fotriktiga tofflor.

Klänning + färg = sant

2007-03-01T11:13:00.000+01:00

Äntligen har en photoshopsamatör om jag helt själv lyckats kapa och förminska den enda färgbilden där hela klänningen syns.

Bortse från den lätt märkliga minen och beundra istället klänningen som duktiga sömmerskan Mia sydde på kort tid åt en hysteriskt stressad Bridexena. Och skorna, som mannen hittade i New York för över ett år sedan. Han vet att jag har 36,5 i Manolos, men 36 i Miu Mius.

Visst är han underbar?

Listmani

2007-02-28T17:12:00.000+01:00

Är sjukt stressad över att vår fest är om mindre än två veckor.
Mannen har förvandlats till en hypereffektiv (och lätt despotisk) eventkoordinator. Ja, han har blivit Groomzilla. Jag känner mig som ett handlingsförlamat våp. Eller är jag kanske bara en sävlig brudgum i kvinnlig skepnad?

Vi har båda avsvurit oss allt socialt liv fram till festen och allt vi kommer att prata om framöver är champagneglas (hyra vs köpa), snittar, låtlistor, marschaller, vädret och bra alternativ för glutenallergiker.
Vi gör milslånga listor och knåpar i Excelark. Listan över saker som inte är under kontroll är alldeles för lång.

Är det någon som hittat det där mariachibandet jag önskade mig för ett år sedan är det hög tid att höra av sig nu.

Fed up with FedEx

2007-02-26T14:37:00.001+01:00

Jag lovar, det här blir det sista jag skriver om det eländiga transportföretaget som jag uppmanar alla att bojkotta.

Mannen, som gillar att sverka i tid och otid, ringde med en dåres envishet upp FedEx kundtjänstchef. Den unge mannen, vars namn vi båda förträngt, bad om ursäkt att försändelsen var försenad, men en gaffeltruck hade gått sönder i Paris.

Vad i hela he*€%”#”=!? Vi ha fått höra att det är en ekonomiförsändelse, att den inte fick plats tidigare och att yada yada yada – när det visar sig att en maskin pajat och på bästa galliska manér hade samtliga inblandade ryckt på axlarna och gått hem, förmodligen för att dricka pastis och gnälla över sina 35-timmarsveckor.

Merde!

Jag är redo - tror jag

2007-02-26T11:48:00.000+01:00

Mannen blev nappad i fredags och utfraktad till Sandhamn för lite grabbigt öldrickande, snölufsande och bastande. Han kom hem med glatt humör – och ett elakt influensavirus. Eftersom han aldrig blir sjuk får jag nu nästan för första gången uppleva hur ynklig den stackars älsklingen blir.

Omgivningen försöker att få mig paranoid genom att påpeka att det bara är några ynka fredagar och lördagar med inför festligheterna. Men jag är inte lagd åt det konspiratoriska hållet. Jag gillar ju överraskningar!

Jag nöjer mig med att hålla benen nyrakade, strumporna stoppade och håret i någorlunda snygg frisyr om Bröllopsstyrelsen får för sig att dyka upp.

”Du är inte paranoid...”

2007-02-23T15:57:00.001+01:00

”…om alla verkligen är ute efter dig”, som Woody Allen sa. Ungefär.

Och det finns inget som gör en så paranoid som möhippe- och svensexetider. Vi som redan har gift oss går inte säkra för det.
Alla möten kan vara fejkade.
Alla resor kan sluta på ett helt annat ställe än man tänkt sig.
Alla oskyldiga AW med vänner kan visa sig vara en helkväll med sprit och minnesluckor.

Det enda rätta är att hela tiden vara hel och ren under samt ha nyrakade ben. Ifall man skulle hamna på spa helt plötsligt.

Mannen, som ju hatar överraskningar, anar ugglor i mossen. När är det hans tur, tro? Vem vet något? Och vem bättre att fråga än sin fru?
Men han slutade inte där. Igår morse tog han till det fulaste av alla knep:

Han kittlade mig.

Fotoförtydligande

2007-02-21T10:34:00.000+01:00

I min hets att lägga upp bilderna har jag missat att förtydliga vem som tagit bilderna. Det är Eva Dahl. Hon är svenska, bosatt in New York och specialiserad på bröllop.
Ska du gifta dig i New York är Eva kvinnan för dig!
Som extra bonus får man desutom alltid med en djurbild i varje mail från Eva. Jag har fått pandor, katter och kaniner som livat upp mailkonversationen.

Tack för alla snälla ord! Några snabba svar på de vanligaste frågorna vi fått här och IRL:
Nej, vi är inte riktigt så snygga en vanlig torsdag.
Nej, jag har inte hunnit minska ner färgbilderna än och AD:n är på rymmen.
Jäpp, det är Plaza Hotel till höger, höljt i presenningar och ställningar, vilket är Donald Trumps fel.
Och ja, pappa, det var en lång kyss. Sånt får man göra när man gifter sig.

Färgfnul

2007-02-19T19:51:00.000+01:00

"Men din rosa klänning då?" hör jag er ropa. Tyvärr är färgbilderna för stora och jag har inget lämpligt krympningsprogram i den här något klena datorn.

Jag ska ta med mig CD:n imorgon och försöka charma min AD att minska ner de till mer blogger-vänlig storlek.

Om inte mannen redan ikväll visa sig komma på en briljant lösning.
Ibland blixtrar han liksom till.

Central Park

2007-02-19T19:43:00.000+01:00

Och nu - med bilder

2007-02-19T19:29:00.000+01:00

Kära läsare,
äntligen ligger bilderna uppe! Dröjsmålet berodde på att mannen lagade middag åt mig.

Och han är som ni vet väldigt hemlighetsfull av sig.
Därför förekommer han på sin höjd i profil.

Hos frisören:

Den som väntar på något gott, väntar förjävla länge

2007-02-19T12:01:00.000+01:00

Äntligen, äntligen, äntligen sitter jag här med en liten kartong i näven!
Exakt kl 10.13 skrev en kollega på att han mottagit försändelsen och nu är bilderna i säkerhet, i min skrivbordslåda.

Om de är bra? Jag har ingen aning. Jag har lovat mannen att inte öppna paketet förrän vi både är hemma, cirka 17.30.

Fattar ni hur svårt det är?

Fatwa på FedEx

2007-02-16T09:36:00.000+01:00

Jag blir så jäääävla arg! Paketet har fastnat i Paris och ingen vet varför.

”Ja, det skulle ju varit framme igår kväll”, säger kundtjänst.
Själv är jag så arg att jag bara kan gurgla lite osammanhängande.
”Men det är ju en ekonomiförsändelse”, tillägger hon, som om det skulle hjälpa.

”Det är mina bröllopsfoton”, lyckas jag fräsa fram.
”Klart du ska ha dina fotografier”, säger kundtjänst i ett helt missriktat försök att verka hjälpsam.

Härmed utfärdar jag en egen liten fatwa mot FedEx.
Må alla deras försändelser komma vilse och deras flygplan flyga fel.
Och må alla anställda få fotsvamp och dålig andedräkt. Minst.

Men först – ge mig mina jävla foton!

Apropå Paris…

2007-02-15T14:55:00.000+01:00

Lilla desperata Eva Longoria och hennes basketjätte har skickat ut save the dates. Vad säger man?

Så mycket rött och guld har jag bara sett i Chinatown på det kinesiska nyåret.

PS. Enligt FedEx ska bilderna anlända i Stockholm kl 18.00. Vad de ska göra under kvällen är oklart. Kanske en romantisk middag på Gondolen?

Och om man är vegetarian?

2007-02-14T20:52:00.000+01:00

En liten Valentinbonus:
Paul Newman och hans fru Joanne Woodward har varit gifta i 48 år. Det är helt fantastiskt.

(Lite onödigt vetande: vad ger man till ett par som firar sin 48:e bröllopsdag?
Optiska instrument. Typ kikare. )

Båda har åldrats synnerligen väl – hon har till och med samma frisyr. Och han har kvar sina oförglömliga isblå ögon.

Enligt den blåögde är hemligheten att man helt enkelt inte går ut och äter hamburgare om man har en bra biff hemma.

Tur att jag har en man som är galen i entrecote.

Bilderna är snodda från people.com

Från Paris, från Paris

2007-02-14T10:17:00.000+01:00

Förlåt min fixering, men just nu är det bara bröllopsbilderna (och möjligtvis lite annat) som cirkulerar i min lilla brudhjärna. Så här ser de senaste dagarnas aktivitet ut på FedEx hemsida, något jag febrilt försöker analysera:

Feb 14, 2007 1:23 AM
På lokalt FedEx-kontor PARIS FR

Feb 13, 2007 10:26 PM
Lämnat FedEx-kontor PARIS FR

Feb 13, 2007 6:05 PM
Anlänt till FedEx-kontor PARIS FR

Feb 12, 2007 9:59 PM
På lokalt FedEx-kontor PARIS FR

Feb 11, 2007 2:52 AM
På lokalt FedEx-kontor PARIS FR

Vad gör de där egentligen? Flyttas fram och tillbaka mellan arrondissementen?

Och om man kommer till Paris på en gris, hur kommer man därifrån?

Babe hade fixat hit bilderna i ett nafs

FedEx-fantasier

2007-02-13T09:13:00.000+01:00

Spänningen är olidlig. Men så jäkla snabbt går det inte. Först på torsdag tycker transportföretaget att bilderna ska vara framme.

Enligt FedEx hemsida har bröllopsbildpaketet rest mer på tre dagar än jag gjort det senaste halvåret. Hittills har det varit i New Jersey och Memphis och befinner sig just nu i Paris.

Nu plågas jag av märkliga fantasier: att bilderna av misstag tar en sväng till Tahiti, där de störtar i Stilla havet tillsammans med Tom Hanks, som slutligen viker ihop våra bröllopsfoton till små solhattar.

Hurra, bilder på väg!

2007-02-12T13:30:00.000+01:00

Efter att ha bitit på naglarn, slitit håret, generellt förbannat fotografsläktet och lidit av kompakt mailtystnad från vår fotograf i synnerhet, kom det äntligen ett tecken från väster.

Bilderna är på väg!!

Imorgon (vilket nog innebär onsdag eller förmodligen torsdag) ska de vara här.

Nu hoppas jag verkligen att de är BRA också!

Doften av det ljuva livet

2007-02-05T14:47:00.000+01:00

Alla som känner mig vet att jag är passionerat intresserad av parfym. Och galen i kläder. Och lite lätt bröllopsfixerad. Så när jag får möjligheten att skriva om allt samtidigt blir jag ju extra glad.

Äntligen kommer Givenchys efterlängtade parfym Amarige Mariage till Sverige! Om en dryg månad kan blivande brudar välja att bära den chypreorientaliska blommiga doften på sin bröllopsdag – och jag vet en som redan gjort det…

Mest imponerad är jag dock av reklamen. Eftersom det är ett couturehus som gör parfymen, har de givetvis ritat en särskild brudklänning för tillfället. Helt ljuvlig!

Hallå Givenchy! Jag har ju fortfarande en fest att vara brudklädd på och kan säkert svälta ner mig till en storlek 32 (eller vad det nu kan vara) lagom till dess. Hör av er, så får ni min adress.

Tidskriftstillskott

2007-02-01T14:54:00.000+01:00

Idag kommer ett nytt nummer av Sveriges bästa bröllopstidning ut – Amelia Brud & Bröllop! Konkurrensen är visserligen klenare än Silvstedts skådistalanger, men det är ändå ett riktigt fullspäckat magasin för oss som inte råd med klänning från Vera Wang och femcaratare från Tiffanys. Ett extra plus för att den inte är fullt så heteronormativ som andra tidningar.

Och allt detta beröm trots att jag inte ens är med i år.

Kontaktkartekatastrof?

2007-01-31T11:05:00.000+01:00

Jag har inte fått svar på mail till fotografen över exakt vad det är som gör att vi inte fått bilderna än. Ja, jag vet att vi fick ett toppenpris och inte kan förvänta oss leverans med en gång. Men det har gått över en månad och jag är orolig.

När jag åt lunch med en väninna häromdagen nämnde jag det. Hon berättade att när hon och hennes nyblivne make kom hem från bröllopsresan väntade de sig att kontaktkartan skulle ligga i brevlådan. Men icke. De ringde sin fotograf, som krasst konstaterade att alla bröllopsbilder var ljusskadade. Ett tiotal fina foton hade de lyckats rädda, men resten var förstörda.

Oh, hemska tanke!

Täcker försäkringen sånt?

Burlesk begåvning

2007-01-28T13:17:00.000+01:00

I fredags var det ELLE-gala och världens mest glamorösa strippa framträdde i Spegelsalen. Vilken show! Vilken kvinna! Jag var helt fascinerad och ville genast införskaffa snörkorsett och enorma strutssolfjädrar.

Samtidigt kändes det mer än märkligt att strippandet blivit så rumsrent. Jag menar, hade det inte varit just Dita som tagit av sig de mästerligt skapade plaggen inför samlade fashionistas och kändisar hade det varit obehagligt vulgärt och sexistiskt. Och varför är det egentligen annorlunda med henne - för att hon är brunett och tar hutlöst mycket betalt?

Jag kollade över axeln för att se mannens reaktion. Till min förvåning såg jag honom djupt inbegripen i ett samtal med en annan smokingklädd herre. Den andre killen kastade lite förstulna blickar mot scen, medan min man pratade så intensivt att han inte hade en tanke på att en superstjärna plaskade runt i ett enormt champagneglas, helt som naturen skapat henne – ja, förutom en glittrig string och bröst som uppenbarligen inte hörde ihop med hennes späda men muskulösa kropp.

Så eventuella svensexearrangörer som läser detta kan avblåsa alla tankar på klyschig strippshow. Mannen hälsar att han hellre vill skjuta lerduvor. Eventuell show får hans fru stå för i hemmets lugna vrå. Och nu har hon lärt sig ett knep eller två av fröken von Teese.

Fast jag tror inte att champagneglaset går in genom dörren.

Fotomiss

2007-01-24T22:06:00.000+01:00

Jag plåtade faktiskt klänningen idag, men mannen ratade bilden. Han menade att den inte gjorde klänningen rättvisa. Det är sant. Det är också sant att ingen, förutom en proffsfotograf, kan göra det.

Jag ska göra ett nytt och mer konstnärligt försök snart. Och tack för påminnelsen, Polly! Skorna måste ju förevigas! De var fantastiskt sköna, även om jag inte rekommenderar att gå på Brooklyn Bridge med i stilettklackar.

Mission completed

2007-01-22T11:40:00.000+01:00

Bästa Bröllopsstyrelsen! Jag vill härmed meddela att uppdraget är slutfört och inköpen är dokumenterade och står i en kasse hemma.

För er som inte har en aning om vad jag menar följer en kort förklaring:
Dagarna innan jul fick jag ett brev – ett jättefint bröllopsgrattiskort, komplett med änglar och hjärtan på kuvertet. Inuti var fler hjärtan – och en inköpslista av de underligaste saker, undertecknad av den för mig okända Bröllopsstyrelsen (jag har googlat).

Låt oss bara säga att för att få tag på dessa saker var jag och mannen tvungna att bege oss in i de mörkaste sexshoppar, de märkligaste maskeradbutikerna och till en handfull affärer som vi vanligtvis inte skulle sätta vår fot i.

Dessutom stod det att mannen var tvungen att betala för inköpen, något som skulle dokumenteras med kamera. Det är också gjort.

Jag vet inte vad sakerna ska användas till, jag har bara hemska aningar.

Fingerfärdig?

2007-01-17T13:17:00.000+01:00

Såhär en och en halv vecka efter hemkomst inser jag att det är dags för en manikyr. Och att jag inte har råd med det. En manikyr i New York kostar sådär $15. Då kan man gå in en gång i veckan och få naglarna perfekt formade och lackade.

På själva bröllopsdagen var mina relativt korta naglar målade i supersnygga Essie Mademoiselle. Namnet var lite roligt, eftersom jag så att säga bytte till Madame efter halva dagen….

Men hur ljuvlig färgen än är, så är det omöjligt att måla det skira rosa lacket snyggt själv. Jag är alltså beroende av manikyr varje vecka, om jag ska se någorlunda presentabel ut.

Jag citerar Blanche i Pantertanter:
”That’s the trouble with being beautiful – all the upkeep.”

Så doftar en brud – och en brudgum

2007-01-16T21:00:00.000+01:00

Klart en brud ska ha en egen doft, något som tidigare avhandlats här. Och är man som jag, något av en näsvis messerschmitt och insnöad skönhetsnörd, måste ju bröllopsparfymen vara något alldeles extra. Brudgummens likaså.

Jag bar Gardénia från Chanel, skapad av Mademoiselle herself med Ernest Beaux 1925. En tolkning av gardenia (utan att faktiskt innehålla den ömtåliga väldoftande vita blomman) med daggigt gröna noter och sammetsmjuk vanilj.

Mannen bar Serge Lutens Gris Clair, en maskulin lavendel, sval och med träiga inslag.

”Den är väldigt dyr och manlig”, hade jag visst sagt till mannen när jag provsprejade honom.

”Jag håller med”, sa mannens kollega idag när mannen berättade om doften.

”Att den är dyr?”, undrade mannen.

”Nä, manlig.”

Då blev mannen lite mallig. På ett mycket väldoftande och dyrbart vis.

Inga bilder synes än

2007-01-15T14:16:00.000+01:00

Nä, jag har inga bilder på oss än. Fotografen, fantastiska Eva Dahl, fotar med film och det tar lite tid att framkalla och digitalisera.
Jag har inte ens en bild på klänningen, men funderar på att gå hem och plåta den. Allt för er, kära läsare, allt för er!

Däremot kommer jag inte att lägga upp det enda fotot som finns, en suddig mobilbild som best woman tog på Brooklyn Bridge. Någon måtta får det vara – ska det läggas upp bilder på mig, då ska de vara snygga.

Jag kallas inte för Bridexena för intet.

Stress, stress

2007-01-12T14:36:00.000+01:00

Nej, jag har inte slutat blogga. Jag har bara inte hunnit skriva.

Jag har haft fullt upp med följande tre saker:
1. Min man
2. Mitt nya jobb
3. Min nya ring
Den sistnämnda har jag mest beundrat i en rad olika ljus. Den är väldigt fin under lysrören på jobbet, den glittrar förföriskt i badrumsbelysningen, den tindrar i stearinljusens sken.

Men mest nöjd är jag med min man. Han är bäst.

Trubbel i trekvartstakt

2007-01-09T22:37:00.000+01:00

Jag måste erkänna. Jag tycker att bröllopsvalsen är astråkig. Att det ska vara ett nödvändigt inslag för bruden och brudgummen att röra sig till musik - oftast mot en av deras viljor - är för mig ett mysterium. Ibland kan det vara underhållande att se brudparet snubbla runt, men oftast är det bara en fem minuter lång gäspning. Melker Anderson i Let’s Dance var ju en sprudlande naturbegåvning i jämförelse.

Missuppfatta mig inte. Jag älskar att dansa! Jag har dansat sedan barnsben och kan klara allt från hambo till samba med hedern i behåll. När jag och min före detta man skulle dansa spelades introt till en klassisk wienervals (någon av Straussarna, jag minns aldrig vilken), sedan bröt vi med en tango - något som var mycket uppskattat och rev ner en hel del spontana applåder. Helt ärligt var det inte en tiopoängare, men det märktes inte så mycket. Vi såg ut som om vi visste vad vi gjorde, vilket vi inte gjorde efter en lektion.

Mannen och jag hade inte en tanke på att dansa nu. Vi stack in näsan i balsalen på the Rainbow Room, men insåg snabbt att det var proffsens territorium.

Dansar gör vi i ensamhet ibland ändå...

Mannen och kvinnan i the Rainbow Room ser ut att veta vad de gör.

Men jag läser den bara för artiklarna...

2007-01-07T22:59:00.000+01:00

På Newarks flygplats var det läge att bunkra upp med lite glossies. Helt automatiskt nöp jag åt mig New York Weddings.

”Ett återfall” kommenterade fästmannen, jag menar mannen, och när jag gick på InStyle Weddings (med ringspecial!) påpekade han att jag faktiskt var gift. Motvilligt släppte jag den senare tidningen.

Research för bloggen, hävdar jag. För nu när jag är gift måste jag ju ha lite material att skriva om för att roa er, eller hur?

PS Mannen vill klargöra att han inte ”fick nöja sig med en ros”, som jag skrev. Han valde stolt ut en puderrosa ros som matchade min klänning och har faktiskt torkat och sparat den. ”Och du vet vad jag annars tycker om torkade rosor”. Så det så

Istället för Wunderbaum

2007-01-03T14:53:00.000+01:00

Tjusiga New York-väninnan rekommenderade Flowers by Philip, “den enda floristen jag anlitar” att göra bröllopsbuketten. Så jag ringde dem på julafton – bara för att kolla, liksom.

Flitiga läsare vet att jag drömt om gardenior. Och att jag inte vill ha en stor bukett. ”Inga problem”, svarade en man jag antog var Philip. Tre gardenior blir en utmärkt liten bukett (nej, jag nämnde inte b-ordet). Han påminde mig om att gardenior ”bruise just by looking at them” och att de därför och på grund av sin storlek inte är lämpliga som knapphålsblomma. En rosa ros fick duga stället. Bara vi beställde en dag innan.

Den 27 december stegade vi in i butiken. Jag hade väntat mig en chichi inredning, minimalistisk och dyr. Istället var det som att kliva in i en något sliten lustgård. Spänner med färgsprakande blomster trängdes precis överallt. Krukväxter samsades med snittblommor och jag såg pioner (i december!), rosor, tuberose (igen, i december!) och blommor jag inte ens kunde namnet på.

Min gardeniabukett med lite grönt, en knapphålsros till fästmannen och leverans till vårt hotell gick på $ 80! Rena rean!

Själva buketten kom till hotellet i tid (även om idioterna i repan inte såg till att den kom upp till oss på rummet) och min bukett doftade himmelskt! Hela dagen faktiskt.

Fotografen kommenterade, när vi satt i baksätet på ännu en sliten NYC-cab, att man minsann alltid borde ha en sådan bukett med sig när man åker taxi.

En lyxig luftfräschare, helt enkelt.

Bubbel, bling och blommor! (Även om gardeniorna är lite trötta, sådär dagen efter när bilden togs)

Men de är hejare på banjo ändå

2007-01-03T02:10:00.000+01:00

Under bröllopsmiddagen beklagade vi oss inför våra bröllopsgäster om all svensk pappersexercis vi gjort i onödan- tror vi.

Ett par berättade då om sitt bröllop i Colorado. De gifte sig i en liten avlägsen by, vid foten av USA:s högsta berg. När de stod inför prästen var hans första fråga:
”Are you related?”, varpå min kvicktänkte vän till brudgum svarade:

”No, but we’d like to be.”

Bridexenas stora dag, del II

2006-12-31T15:36:00.000+01:00

När vi lätt omtumlade schasats ut ur City Hall, promenerade vi upp längs Brooklyn Bridge. Bröllopsvittnena hade med sig bubbel (från Long Island) och vi skålade medan solen sjönk i en rosenskimrande dimma.

Vi var själva i en rosenskimrande dimma, kan jag tillägga, och hörde inte hur någon på bron tittade efter oss och frågade ”What is it, a prom?”. Just det, jag och fästmannen är 17 år.

Några timmar senare satt vi på The Rainbow Room (Grill, mer exakt) och drack mer champagne med våra vänner. Maten var amerikansk till utseende – enorma portioner och minimalt dekorerad. Men smaken! Smaken! Min tonfisktartar och sedan fisken, Chilean sea bass, var något av det godaste jag ätit! Jag misstänkte att allt var kokt i smör, annars förstår jag inte hur det kunde vara så gott och saftigt.

Vår servitör var fantastisk – snabb, uppmärksam och rolig. Han trugade i oss gott vin och gigantiska chokladdoppade jordgubbar med samma entusiasm. Efter många timmar – och många flaskor vin – var hela stället tomt och vi åkte tillbaka till hotellet. Där stupade vi i säng. Vi hann knappt notera att familjen skickat upp en flaska champagne, som vi helt ärligt även var för sura i magen för att kunna njuta av.

Dagens näst viktigaste inköp – förutom de $25 som ceremonin kostade – var helt klart tredollarspaketet med Rolaids.

Bridexenas stora dag, del I

2006-12-29T14:05:00.000+01:00

Jaha, då är man gift. Istället för att vara ett antiklimax känns det så rätt, så naturligt. Men jag måste börja från början:

Jetlaggad och adrenalinspeedad vaknade jag tidigt. Fästmannen var redan uppe och fotograferade soluppgången. Vi tog en rask promenad i Soho, åt frukost på hotellet (Eggs Benedict, som jag lyckades behålla, trots visst nervöst illamående) och jag började mejka mig. Allt gick bra, det blev snyggt, utan att jag lyckades peta mascaraborsten i ögat. Stylad, sminkad och med flottigt hår i en slarvig knut gick jag på jakt efter en taxi.

Klockan 11.45 skulle jag vara hos Edward, men trafiken (alltid en legitim ursäkt i New York) omöjliggjorde det. ”Jag har en kvart på mig att fixa ditt hår, det vara bara en blowout, eller hur?”, sa den lille svartklädde frisören. Jag kontrade med att det minsann var min bröllopsdag och här skulle lockas, inte tantfönas. Basta. En ny svartklädd kille skakades fram och resultatet var förtrollande - old Hollywood Rita Hayworth-glammigt, komplett med Chanelkamelia bakom örat. Fem assistententer (obligatoriskt vitklädda) tittade storögt på medan han förvandlade min lugg till en tjusig våg.

Fotografen och fästmannen hade sällskap upp för att hämta mig. Tillsammans tog vi oss några kvarter nordväst, till Central Park. Och sedan Rockefeller Center, där hundratals turister storögt glodde på oss när vi försökte posera någorlunda avslappnat framför Prometeusstatyn.
Spridda ”Congratulations”och hurrarop hördes, blandat med ”What is this a photoshoot for?” (varpå jag svarade “Our wedding”) till ”Congratulations or are you just models?” (Den är jag mest stolt över).

Vidare i flygande fläng till Park Avenue och ner mot City Hall hade vi minuter att komma in för att verkligen hinna gifta oss samma dag. Ett vittne väntade redan, de andra var på väg (”Traffic”). Vi var så stressade att vi inte hann bli nervösa. Efter att ha betalat de $25 som ceremonin kostade fick vi vänta i den smutsgrå korridoren. Där hängde redan ett irländskt par, en lång likblek ryska (som såg ut att vara högst 18) med en liten rund latinamerikansk kille, en nervös armékille i uniform, några asiater som inte pratade engelska och flera andra sällskap. Stämningen var förvånansvärt uppsluppen. Medan vi väntade kom en enorm kvinna i en enorm röd balklänning och lika stor vit slöja. Effekten var slående. Plötsligt hörde vi fästmannens namn ropas upp, följt av ett ”C’mon, c’mon, let’s go!”. Vi rusade närmast in i ett litet sterilt rum med en liten snygg dam med bestämd uppsyn.

Själva ceremonin tog kanske en minut. Fästmannen sejfade med att svara ”Yes, I do” (hallå, det var inte det vi kom överens om) på frågan om han ville ta mig till sin hustru. Jag kommer inte ihåg så mycket av de exakta orden, men jag fick in en liten paus och svarade givetvis ”I do” när jag tillfrågades. Ringarna åkte på rätt fingrar och plötsligt hörde vi ”You may kiss the bride”, vilket fästmannen snabbt gjorde, innan vi föstes ur rummet för att ge plats åt näst par.

Bäst sammanfattades det av ett av bröllopsvittnena, själv med viss erfarenhet av giftermål:
”Inga av mina bröllop gick så fort”.

To be continued…

Everybody loves a lover

2006-12-29T13:09:00.000+01:00

I väntan på att jag knåpar ihop en någorlunda kortfattad och begriplig sammanfattning av den fantastiska gårdagen, kommer det enda jag hunnit skriva hittills på resan:

När jag skriver det här sitter vi ombord på planet till New York.
Vi checkade in och blev uppgraderade till business utan att ens behöva nämna b-ordet.
”Se det som en julklapp från oss på SAS”, sa killen bakom disken.
Däremot fick jag sagt att vi skulle gifta oss till kabinpersonalen, vilket hittills har inneburit en kaskad av champagne i glasen. Och en flygvärd kom precis till oss med två miniflaskor champagne ”så att ni har något att dricka på vägen”.

Fästmannen, den cynikern, har härmed lärt sig att det faktiskt kan löna sig att droppa ”bröllop”. Det ska man göra när man redan betalt för något, som flygbiljett, hotellrum och restaurang, för att få ut maximalt av servicen.

Däremot ska man hålla tyst inför frisör, florist och annat löst folk.

T minus six and counting...

2006-12-22T07:52:00.000+01:00

Ojojoj, vilken vecka! Vilken stress!

Kort rapport innan jag rusar vidare:
Mindre än en vecka kvar. Igår hämtade jag klänningen och idag ska jag hämta ringarna.

Jag letade överallt efter de perfekta stay-upsen (ifall det inte skulle finnas precis de jag vill ha i New York....). Till slut hittade jag dem på Lindex, av alla osexiga ställen.

Jag lovar att försöka blogga lite under de närmaste dagarna, det beror på fästmannens trådlösa nätverk och hur mycket tid jag har.

Tack för alla glada tillrop, alla fina presenter (rosa champagne i miniflaskor att sippa på medan vi väntar på vår tur i City Hall är den bästa idén till ett bubbelsuget blivande brudpar jag kan komma på!)!

Pusspåer!

Flyttfåglar

2006-12-22T07:47:00.000+01:00

New York-frisörer är uppenbarligen flyttfåglar. Under vinterhalvåret går det knappt att uppbringa en klippkunnig person norr om Miami. För det är i Florida och Karibien som alla häckar under mellandagarna, med paraplydrinkar i hand och solglasögon på nästippen.

Inte den minsta blåhåriga socialiten vill ha håret tvättat och lagt före nyårsafton. Inte ens en ynka bob klipps mellan jul och nyår. Nä, folk är hemma. Eller i Aspen eller Paris eller var de nu håller hus. Och frisörerna lever livet på sydligare breddgrader.

Men jag har lyckats boka en och en halv frisör. På söndag, självaste julafton, får jag reda på om förstahandsvalet har lyckats få tag på en sistaminuten till Jungfruöarna.

Hello sunshine!

Mama said knock you out

2006-12-21T15:18:00.000+01:00

(Eftersom jag inte skrivit på en vecka har jag ett uppdämt bloggbehov. Och jag kommer inte att kunna blogga från och med imorgon – åtminstone inte på ett tag.)

Min största – och med tanke på Stockholmstrafikanterna inte helt irrationella– rädsla har varit att bli påkörd så här nära bröllopet. Tänk om jag bryter en arm? Ett ben? Eller värre?

”Benbrott, schmenbrott” säger fästmannen. ”Det är inga problem. En sådan liten petitess kommer inte att hindra oss.”

Skönt att höra att han skulle gifta sig med mig även om jag taffligt tar mig fram med gips under den förtjusande klänningen. Och ersätter den ena Manolon med en betydligt mindre chic Scholl.

Däremot lyckades Bridexena the Klutz knocka sig själv med en skåpsdörr på Sturebadet. Som tur är missade jag ögat med en lösfranslängd. Däremot är jag lite blå och öm. Jag har inte panik – än. Ärligt talat är jag mest glad över att slippa blodutgjutelse i själva ögat. En très petit blåtira kan jag alltid sminka över.

Det är som jag alltid har sagt: att gå på gym är farligt.

Åtminstone egot kan få sig en käftsmäll.

Wedddings for dummies

2006-12-21T12:47:00.000+01:00

Jag håller på att klura ut vad som behövs för att göra det hela lagligt.

Just nu har vi papper från skattemyndigheten på engelska - komplett med stämplar, det är visst viktigt för att det ska se officiellt ut - hela fem vittnen över 18 och intyg på att jag verkligen är frånskild. Efteråt måste vi gå till Skatteverket i Sverige och lämna vigselbeviset för att få det kopierat, stämplat och signerat.

Så efter ett och ett halvt års väntan blir vi man och hustru på 30 sekunder.

Hoppas att fotografen hinner ta åtminstone en bild under själva ceremonin.

Här ska det bli äktenskap av!

Bruden som log

2006-12-21T12:03:00.000+01:00

Jag kan inte sluta le. Jag tror att jag har lett non-stop sedan förra torsdagen då jag ju kidnappades i en minimöhippa. Väninnorna trattade i mig ostron och jag trattade i mig själv champagne tills jag stupade i soffan.

Väl hemkommen satte jag mig på sängkanten och fnittrade. Sedan mådde jag lite dåligt. Och så fnittrade jag igen.

Och jag har sedan dess utan undantag (jo, dagen efter då) lett som en liten påtänd lucia.

Bergdorf blondes, brunettes and redheads

2006-12-20T23:08:00.000+01:00

Min otroligt chica New York-väninna propsar på att jag bara måste gå till hennes frisör (Eduardo? Rolando?) på Bergdorf Goodmans salong. Är det något jag är nervös över så är det att gå till en ny frisör på en så viktig dag. Och jag ångrar grymt att jag klippte lugg i mitten av november.

Vad tänkte jag på?

Bridexena gör stora empiriska upptäckter

2006-12-15T22:28:00.000+01:00

Jag har kommit till följande insikter:

Champagne gör mig glad och fnittrig
Ostron får mig att må mindre bra (jag är rätt säker på att det var deras fel)
Jag har en förstående, ömsint fästman
Disciplinen att borsta tänderna och ta bort smink oavsett omständigheter är imponerande
Jag har underbara vänner

Mer om hur jag kom fram till detta imorgon. Jag är lite trött nu.

Illvilliga mollusker

Menlösa barnsligheter

2006-12-14T08:30:00.000+01:00

Lite skadeglatt har flera personer i bekantskapskretsen noterat att vi gifter oss på Menlösa barns dag. Eller snarare den dagen som hette så förut. Idag har Benjamin namnsdag den 28 december.

Väninnan berättar att hennes föräldrar gifte sig på Menlösa barns dag – och har varit lyckligt gifta i 37 år! Hennes pappa, med ett väl utvecklat skämtlynne, ville dessförinnan att de skulle förlova sig den första april, men där satte mamman ner foten. Det bidde andra april.

Hursomhelst tror jag att det är en utmärkt bröllopsdag.

T minus 15 and counting...

2006-12-13T15:21:00.000+01:00

När alla ägnar sig åt Fugelsangbashing, måste jag ta honom i försvar. Nej, jag struntar totalt i den 3573:e rymdfärden (eller vad det nu är). Jag förstår hur mannen känner. Jag och Crille F har nämligen en hel del gemensamt. Vi har längtat efter våra respektive äventyr i åratal, vi har fått se våra drömmar skjutas på framtiden – gång på gång.

Men nu, i december 2006 (tack anonyme vän som uppmärksammade att jag skrev 2007) smäller det för oss båda. Vi är båda toppenmotiverade och hundraprocentigt redo.

Och Fuglesang är faktiskt redan i rymden. Jag som trodde att vi skulle hinna före. Oddsen talade faktiskt för det.

En något mindre desperat hemmafru

2006-12-11T13:34:00.000+01:00

Långe Tony Parker friade till lilla Eva Longoria efter två hela år tillsammans. I Hollywoodtid motsvarar det sex år. Minst. Inte undra på att hon verkar lite mindre desperat nu.

Beverly Hills-juveleraren Jean Dousset designade Longorias ring tillsammans med Parker.
Resultatet blev en smaragdslipad femnågontingcaratsring med hela 247 smådiamanter.

Hur de kan klämma in så många brillar på en sådan liten ring med en sådan bamsesten övergår mitt förstånd.

Aj dooo

2006-12-10T18:18:00.000+01:00

Nästan det mest romantiska med att gifta sig i USA är att få säga ”I do”.
Fästmannen och jag har övat på att säga de två orden (mycket roligare än ”Ja”) i flera dagar nu. Perfekt intonation och uttal känns oerhört viktigt. Tänk på alla livsavgörande ögonblick i filmer och tv-serier, där tiden står stilla innan de förtrollande orden uttalas.
Ska jag köra klart och bestämt, med högtidlig stämma?
Eller ska jag liksom viska det à la Marilyn Monroe med en liten inandning mellan orden?

Tänk om vigselförrättaren drar varianten där man ska svara ”I will”? Då är ju vi hopplöst borta.

Eller bara ”Please sign here and initial on pages 3, 6, 8 and 10”.

Special price only for you

2006-12-08T15:31:00.000+01:00

Igår provade jag klänningen. Den är ljuvlig! Långt ifrån klar, men redan känner jag hur magisk den är. Visst, för det mer blygsamma priset får jag inte en toile sydd först. En toile är klänningen sydd i ett enkelt bomullstyg, för att modell och passform ska vara perfekt innan sömmerskan ger sig på det dyrare tyget.

Jag tyckte att klänningens pappa kom med ett närmast hutlöst pris. Det var ingenting, berättade en väninna. Hon ska vara tärna på ett bröllop och bruden kontaktade en hyfsat känd svensk designer. Pris för en brudklänning? 150 000 kronor.
”Jag tar lite mer internationella priser”, motiverade designern det sexsiffriga beloppet med.

"Idiotiska priser" menar hon väl?

Ångervecka?

2006-12-06T14:00:00.000+01:00

Fästmannen, underbar som han är, har problem med att fatta beslut – och att hålla fast vid dem.

Vi har bokat hotell. En liten detalj att stryka från listan. Trodde jag.
”För nära Times Square”, gnäller fästmannen.

Vi har bokat restauranger – två stycken, hittills. Som tur (?) är tar superflådiga restaurangen nummer två ut en bokningsavgift som inte betalas tillbaka vid avbokning. Det är alltså för dyrt för fästmannen att ångra sig, något han bittert beklagat sig över.

Jag vet, älskling. Du vill bara ha det som är bäst för oss. Men ibland måste man bara bestämma sig. Du har ju bestämt dig för mig och håller kvar vid det. Hoppas jag.

Väninnan jag lunchade med är själv en second guesser. ”Det är ett familjedrag”, påpekar hon och berättar att det har tagit sin lilla tid att vänja sig av med att omvärdera alla beslut hon fattar.

Dessutom finns det 16,700 restauranger på Manhattan. Att hinna gå igenom alla på tre veckor klarar inte ens en driven projektledare.

Svart är det nya vita

2006-12-05T14:10:00.000+01:00

... åtminstone i Kina.

Ett märkligt PR-knep för att hajpa den olycksdrabbade kinesiska gruvnäringen har iscensatts, berättar TT. Häromdagen gifte sig tio kolarbetare med sina kvinnor i en gemensam ceremoni på 300 meter djup i Datonggruvan i provinsen Shanxi.

En av brudarna säger att hon alltid velat ha ett unikt bröllop, men det här hade inte ens hon kunnat drömma om.

Shoppinglogik à la Bridexena

2006-12-03T17:16:00.000+01:00

Eftersom jag nu hittat en betydligt billigare klänningslösning, innebär det att jag får pengar över. Faktiskt så mycket att det räcker till drömväskan.

Jag är ett finansiellt geni.

Här kan du läsa mer om 2.55:an – och om vem som gjort den fina illustrationen.

Ännu ett klargörande från fästmannen

2006-12-02T19:25:00.000+01:00

”Du ljuger ju bara”, säger fästmannen, apropå hur han framställs här på bloggen. ”Det är inte sant att jag sa att jag bara läser The New York Times och Nice Matin. Jag läser The Times också. Och Frankfurter Allgemeine Zeitung.“

Jasså du. Vem är det som inte skulle klara ett polygraftest? Nämn en nyhet som stått i den tyska tidningen under den senaste månaden.

Fästmannen då kontrar med Finacial Times, som jag vet att han faktiskt läser. Och jag bara älskar How to Spend it! Den kommer fästmannen hem med ibland och då blir jag alldeles pirrig av lycka!

Dessvärre har de inte bröllopsannonser. Bara annonser för Graff och andra gnistrande, ouppnåeliga godsaker.

Ögongodis från Graff

Den förlamande valfriheten

2006-12-01T13:05:00.000+01:00

Jaha, så har vi bokat datum. I New York. Jippee!

Men vi vet inte var vi ska bo någonstans. Det är helt enkelt för många val! Vi kan inte boka ett hotell - alla ser ju så fina ut! Och dyra.

Vi funderar på midtown vs downtown.
Vi har kollat på vackrast utsikt.
Vi har jämfört pris på room service.
Vi har sorterat efter storlek på flatscreen.
Vi har kört högst threadcount på lakan.
Vi har börjat lära oss något om madrasser, eftersom alla envisas med att tala om vad just de har.
Nu låter vi finaste badrumsprodukter avgöra. Just nu står det mellan Molton Brown och Frederic Fekkai.

Eller så drar vi bara lott.

Ritz-Carltons priser är lika hisnande som utsikten

En annan slags bröllopsvideo

2006-11-30T11:35:00.000+01:00

Apropå brudklänningar, såg jag nyligen November Rain-videon med Guns’nRoses där Stephanie Seymour kommer spatserandes i en sååå nittiotalstypisk bröllopsklänning, designad av Carmela Sutera.

Kan någon snäll själ förklara videon för mig?
De gifter sig, det börjar regna, hon dör.
Hur? Blixten? En bålskål i huvudet? En vass tårtdekoration? Hon kan ju inte ha snubblat på klänningsfållen, direkt.
Och varför?

Jag försöker bara förstå.

Crash and burn?

2006-11-29T10:02:00.000+01:00

Fluffig

Är det ingen som reagerat på att jag inte skrivit om Tom’n Kates bröllop? Vilket antiklimax! Och vilken klänning? Giorgio, jag är besviken. Jag hade förväntat mig mer av dig. Visserligen är du förlåten för att satinkreationen kvällen innan var ljuvlig och den asymmetriska klänningen hon bar under middagen var tjusig.

Ljuvlig

Men oavsett hur sockersött det verkar utåt, att kyssen varade i tre minuter, att absolut alla var ekiperade av Armani - som även gjort Katies bukett, finns en bitter sackarineftersmak: det känns inte som en kärlekspakt, utan snarare en obehagligt överlagd uppgörelse där syftet är publicitet och säkerställande av scientologisk avkomma.

Tjusig

Conan O’Brian skämtade att när Tom sjöng ”You’ve lost that lovin’ feelin”, svarade Kate ”I’ve also lost my dignity and my will to live”.

Sensmoralen måste vara att inte gå på sportevenemang. Eller?

2006-11-28T11:00:00.000+01:00

Väninnan, som vad jag vet inte riktigt än går i giftastankar, tjuvlyssnade på några tjejer på tåget som överträffade varandra med bröllops och möhippe-historier.

En av tjejerna berättade att hon gått på ett bröllop efter att ha ammat länge och inte druckit på år. Hon drack två glas vin och blev totalt stupfull. Alla inklusive brudparet bodde på samma hotell så när det var dags för brudparet att bege sig mot sitt rum följde alla efter dem på avstånd och hurrade.

Tjejen som förvandlats från ammande mor till fyllemonster tyckte det var en jättebra idé att börja sjunga nån sportramsa som tydligen går "de ska ligga med varann...klapp klapp...de ska ligga med varann". Väninnan känner inte till detta, hon har aldrig varit på sportevenemang och säger sig nu veta varför... Jag måste erkänna att jag aldrig hört talas om det, och en och annan hockeymatch har jag ju sett.

Vad den berusade tjejen inte visste var att hon blev filmad när hon sjöng, inklusive högt fylleflabb och otaktfast klappande mellan ramsorna. Och tre år senare, på hennes eget bröllop, spelades filmen upp - hemska fasa! Varpå alla gästerna sent på middan uppmanades att ställa sig på stolarna och stämma upp i allsång.

Som tjejen på bussen uttryckte det : ”det var nåt speciellt att se sin mormor stå på en stol och sjunga ’de ska ligga med varann’ ”.

PS. Nu meddelar väninnan per mail att hon visst kanske går i giftastankar. Alla kommer att hinna före mig och fästmannen till altaret. Men vem vet?

Klädpanik

2006-11-23T15:14:00.000+01:00

Jag pratade med klänningens pappas assistent. Priset på klänningen var nära nog astronomiskt. Uppenbarligen skilde sig vår uppfattning om ”ett riktigt bra pris" åt. Som avståndet mellan jorden och månen, typ.

För samma summa skulle jag nog nästan kunna få en designerbrudblåsa. Surfade genast in på style.com, men bland Chanels vår- och sommarkollektion var utbudet av rosa klänningar rätt skralt. Och klänningarna var muskorta. Förlåt, det finns inget mer passande (eller mindre för den delen..) uttryck.

Se själv.

Hur som helst har jag, efter nästan ett år, klänningspanik. Efter att ha drabbats av yrsel och hyperventilering i flera tygbutiker (”Näää, puderrosa, det har vi inte. Crèmefärgat? Cerise?”) hittade jag äntligen ett ljuvligt tjockt sidenduchessetyg i precis rätt nyans. Nu ska jag bara hitta en sömmerska. Bara. Eeeh. Ok.

Var är den där papperspåsen att andas i nu igen?

Bildskön

2006-11-22T09:46:00.000+01:00

Jag frågar fästmannen om han vill ha med vårt bröllopsfoto i tidningen.
”Njae”, svarar han. ”Jag kan tänka mig att ha med det i The New York Times. Och förstås Nice Matin. Det är de tidningarna jag läser.”

Jag påpekar förvånat att han inte kan läsa franska alls, något som han avfärdar som en petitess.

Vad är det för fel på adressändring.se?

2006-11-19T20:27:00.000+01:00

Söndagar är bröllopsannonsdagar. Fästmannen och jag tar var sin tidning, DN och Svenskan, och tittar, läser, granskar och kommenterar. Vi är hänsynslösa. Vi har kommenterat frisyrer, poser, procentuellt antal axelbandslösa klänningar (verkar aldrig understiga 65 procent).

Idag slog det oss att det stod så många märkliga formuleringar om bostadsorter. Här är några helt autentiska formuleringar (som vanligt har dock vissa detaljer ändrats för att skydda de pretentiösa och/eller fåniga) ur dagens skörd:

”Brudparet är bosatt i Kapstaden, men flyttar nu till Ulan Bator.” Hallå, varför inte skriva ut hela den nya adressen, så slipper ni skicka ut flyttkort?

”Brudgummens mor är permanent bosatt i Rio de Janeiro sedan närmare 10 år.” Jaha, ni hade inte kunnat tänka er att runda av det? Tror ni att någon skulle misstycka? Och permanent?

”Brudparet är bosatta i Stockholm och numera även på Mallorca.” Här hävdar fästmannen med bestämdhet att man inte kan vara bosatt på två ställen. Jag invänder dock att det ju faktiskt är ett vedertaget begrepp med dubbel boende.

”Vi är fortfarande lyckliga.” Jaha, det får man väl hoppas, så här två månader efter giftermålet.

Att rymma eller inte rymma

2006-11-17T16:32:00.000+01:00

“You’re so very polite, darling”, säger väninnan i London över en lång lördagslunch, “asking your family if it’s ok to elope.” Hon påpekar, mycket riktigt, att det är ju själva poängen med att rymma och gifta sig – man ber inte om lov!

Men eftersom jag inte vill starta en familjefejd tycker jag att det ändå var säkrast att fråga. Alla utbrast lättade att vi fick gifta oss precis var som helst och när som helst, bara vi gör det.

Jag tror till och med att jag hörde en lättnandens suck från min far, men det kan också bara ha varit en vindpust där borta i Texas. Det ju trots allt fortfarande orkansäsong.

Close your eyes and think of England

2006-11-16T12:15:00.000+01:00

Däremot gick det sämre med brudklänningsunderkläderna i London.

Rigby and Peller har en del underfint och är kända för sin korsetter. Så jag knatade iväg till butiken i Mayfair och möttes av en vänlig flicka som tog fram det plagg som motsvarade mina krav: något som skulle vara slätt under klänningen, hålla in och lyfta fram. Resultatet var en tantbody. Jag tror inte min farmor någonsin skulle ta på sig något så gräsligt.

Visst, jag vet att R&B förser drottningen med underkläder, något som torde vara en liten, liten hint.

Lady Hillingdons parafraserade ord stämmer sannerligen – men syftar i det här fallet mer på brudgummen om bruden har så horribla underkläder.

Ny stad, ny man

2006-11-13T16:50:00.000+01:00

Jag kom hem med från London med en ny man.
Nej, vi har inte gift oss i smyg.
Nej, jag har inte övergivit fästmannen.

Jag kom nämligen hem med Kurt Geiger. Det är inte en överviktig, medelålders tysk man med visst vetenskapligt kunnande som namnet antyder, utan skor. Ljuvliga glittrande sandaler, perfekta till Armaniklänningen som fästmannen gav mig.

Det kommer sannerligen att gnistra om mig till nyår!

Och han ser bra ut i badbyxor* också

2006-11-07T18:03:00.000+01:00

- Tjejporr, är fästmannens kommentar till Dressmanreklamen på tv.
- Titta, Axel, säger jag.
-Vaddå axel?, undrar fästmannen
- Killen till vänster i blå skjorta heter Axel, svarar jag. Jag träffade honom på en fest i Milano. Han gjorde Lacostereklamen. Väldigt trevlig.
- Jaha. Fästmannen är okaraktäristiskt tyst.

Det är roligt att reta fästmannen. Och jag tycker faktiskt helt ärligt att han är snyggare än Axel. Men det behöver han ju inte veta.

Som ni förstår har det här inget med bröllop att göra. Bara en ursäkt för att sätta in en bild på en snygg kille. Fästmannen är nämligen mycket hemlig av sig.

* Fästmannen, alltså.

”Alltzå, und när dü på det bröllopet tänker, då alla dåliga tankar fram kommer?”

2006-11-06T11:34:00.000+01:00

Ångestladdat och skuldfyllt.

Så ska inte bröllop kännas – även om det faktiskt gör det för många.
Jag och fästmannen hade ett öppenhjärtigt samtal om bröllopet och kom fram till att vi båda hade så mycket negativt förknippat med det att det inte ens känns kul att tänka på. Så vi har lovat varandra att vi ska skala bort skulden och återskapa lusten. Inget tjat, inga krav, inga måsten.

Vännernas vänner ska gifta sig nästa sommar. Bruden har redan blivit Frankenbride, brudens mor har blivit the Mother of Frankenbride. Inte ett öre bidrar hon med, men en rejäl bit av inbjudningslistan har hon kapat åt sig. Självklart ska hennes grannar från landet komma. Självklart ska alla hennes väninnor med respektive följa med. Bruden har börjat jobba över alla tillfällen hon får för att kunna tjäna ihop till sagobröllopet – och mammans alla bekanta. Den annars så söta bruden har blivit likblek och tärd och vännerna är orolig att hon hinner bli utbränd innan hon blir bortgift.

Brudgummen vill bara bort. För honom är bröllopet så ångestladdat att han vid omnämnandet av bröllop, inbjudningslista, placeringskort eller giftermål hals över huvud flyr hem till vännernas soffa, där han kryper ihop som en hunsad hund.

Det låter nästan som om han och bruden skulle behöva lite tid på deras egen soffa. Eller på terapeutens.

Den oironiska generationen gifter sig

2006-11-05T18:46:00.000+01:00

En radiostation har lottat ut Jonas Gardell. Han ska sjunga "Aldrig ska jag sluta älska dig" på ett bröllop om några veckor. Enligt pressmeddelandet är den ”en av de mest önskade sångerna på bröllop”.

Va? Jag var övertygad om att det var ett skämt eller en sång från någon av hans krogshower, ni vet med sjöjungfrur i rullstolar (vänta, det var nog Bette Midler cirka 1983).

Jag citerar:
” Jag vet att jag inte är nå’n skönhet eller så
Om du lämnar mig kan jag det väl förstå”

Kul att någon gillar den.

Klänningsiklämmande?

2006-11-03T19:01:00.000+01:00

- Du har inte skrivit på ett tag, kvittrar söta fästmön i telefon. Nej, jag vet. Förlåt, alla förväntansfulla bröllopsbloggläsare! Jag har haft för mycket att göra och för lite energi till allt bröllopsrelaterat.

Det verkar som om alla har gett upp hopp om bröllop mellan mig och fästmannen – inklusive klänningens pappa. Han hade träffat en gemensam vän för några veckor sedan och frågat denne hur det var med mig. Och fästmannen. Och om det skulle bli något bröllop. Min vän hade stammat fram något och ringt mig dagen efter.

Så idag gjorde jag slag i saken. Stärkt av ett glas vin på Lisapåtorget gav jag mig ner till hans ateljé och pratade klänning. Han drog fram skissen han gjorde i vintras (våras?) och jag är fortfarande mer än förälskad.

Gemensamme vännen som följde med pekade mycket diplomatiskt ut att den sladdriga satängen är allt annat än förlåtande mot de utbuktningar en kvinna i sina bästa år har utvecklat. Hallå? Vet någon hur mycket fois gras, baguetter och bubbel som krävs för att skulptera fram sådana vackra valkar?

Men snart kommer måttbandet obarmhärtigt fram. Det får bli korsetthetsjakt i London nästa vecka.

Barnsligt kul

2006-10-24T10:21:00.000+02:00

Kommer ni ihåg barndomens blädderböcker, där man bläddrade fram animerade sekvenser? Tänk vilket geni som kommit på idén att kombinera detta med något en någorlunda vuxen flicka älskar - sitt eget bröllop!

En bok som är som en film om bröllop!

Bitterbrudar

2006-10-19T14:59:00.000+02:00

- Jag förstår dig, säger söta fästmön och sippar ett glas champagne på Gondolen. Det är inte utan att man blir lite bitter.

Hennes fästman är ungefär som min. Det är inte brist på entusiasm från hans sida som är felet, snarare brist på handling. Eller en väl avvägd blandning av båda. Som jag sa till fästmannen igår - och som jag skrev i en kommentar : han är som Kina i säkerhetsrådet. Han lägger bara in sitt veto, utan att komma med konstruktiva förslag.

Inte undra på att FN är handlingsförlamat.

Det är inte bara vi, del II

2006-10-16T11:08:00.000+02:00

Det är inte bara vi som velar. Nya uppgifter från det Cruiseska lägret menar att Tom och Kate kommer att gifta sig den 23 november i George Clooneys hem vid Comosjön. Och Karl, inte Giorgio, ska göra klänningen.

Låter det bekant ?

Vi kanske ska ringa George och kolla om han har några lediga lördagar kvar i år.

Curlingbrud

2006-10-12T14:06:00.000+02:00

Ja, det är ju det jag är. Tack, kloka anonyma vän.

Jag ska försöka att bara släppa. Men det är ju så svårt! Inte bara jag, utan andra är ju beroende av att någon tar sig i kragen och åtminstone bestämmer världsdel. Ja, helst land.

Jag nöjer mig inte med västra halvklotet.

Vänta bara till ni får barn, säger kloka väninnan, som curlar friskt åt sin partner.

Bara i USA, barn, bara i USA

2006-10-11T10:53:00.000+02:00

Amerikas mest kända brud på rymmen, Jennifer Wilbank, som för ett och ett halvt år sedan sprang rakt in i rampljuset genom att fejka sin egen kidnappning några dagar innan sitt bröllop, stämmer nu förre fästmannen på $500 000. Jäpp, du läste rätt. Stämmer.

I stämningen kräver Wilbank sin före detta blivande man, John Mason, på $250 000 vilket är hennes del av den halv miljon dollar han fick för att sälja sin story och som de köpte ett hus för. Efter den mycket offentliga förnedringen som båda genomgick när det uppdagades att hon ljugit om sitt bortrövande, blev de nämligen ihop igen. Inte bara det . De köpte ovan nämnda hus och började prata om att planera för bröllop. Igen.

Wilbank kräver även $250 000 i ersättning för att Mason misskött hennes fullmakt gällande deras gemensamma ekonomi. Och så vill hon ha full insyn i hans ekonomi, eftersom hon hävdar att det finns pengar ögonmärkta för smekmånaden.

Please. Han inte den stackars forne fästmannen gått igenom nog?
Eller är det så att de verkligen förtjänar varandra?

Jag väntar med spänning på fortsättning, trots att familjen till fästmannen säger att det är slut för gott nu. Något om fundamentala skillnader.

Ja, tjena, det borde han väl fattat redan när hon galopperade iväg första gången. Om inte annat är en stämning en riktig romantikdödare.

En annan brud, Julia Roberts, på rymmen

Bag hag

2006-10-10T16:44:00.000+02:00

Jag skickade, på fästmannens uppmaning, detaljer om en väska jag verkligen, verkligen skulle vilja ha. Dyr, ja.

Vad får jag till svar? Inte ett ord.

Bara en bild på en snipa.

Hallå där, såååå dyr var inte väskan.

Snipan ifråga. Bilden är säkert från Blocket.

Det där är vi om 13 år....

2006-10-06T10:21:00.000+02:00

För 14 år sedan sa Oprah ja till långe, mustaschprydde Steadmans frieri. Sedan hände inget. Och inget. Och ännu mer inget.

För någon vecka sedan berättade Steadman för Larry King att förlovningen är bruten. Nej, det är inte slut mellan dem, men Steadman vägrade kommentera det närmare. Det spekuleras om att eftersom någon familj inte aktuell för 52-åriga Oprah tycker hon att äktenskap inte är aktuellt heller.

Och Oprah brukar ju får som Oprah vill.

En detaljernas man

2006-10-05T19:00:00.000+02:00

Fästmannen har bestämt (och här kan alla potentiella gäster hålla för ögonen) att det ska serveras en fantastisk ostbricka på bröllopsfesten.

Han vet inte när, var eller hur bröllopsfesten ska äga rum.
Men att ost kommer att finnas med i någon form – helst på en liten vagn som rullas runt – det vet han.

Brud de meaux, någon?

Smarriga ostar från tastingmenu.com

Det är värt att lägga på några kilon....

2006-10-04T16:57:00.000+02:00

Tack vare att fästmannen kom hem från USA med en massa snaskiga skvallerblaskor kan jag berätta allt om Tom’nKates bröllop:

Äktenskapsförordet: Katie får 25 miljoner dollar vid eventuell skilsmässa för varje biologisk unge hon klämmer fram.
Plats: hemma i palatset i Beverly Hills.
Klänning: Giorgio kommer givetvis att designa den, liksom Tompas kostym.
Blommor: helt vita (och beställda med hjälp av alias).
Tårta: från Sweet Lady Jane. Insiders gissar på lemon coconut, kanske i cupcakeform.
När: ja du, det verkar ingen, inklusive bruden, ha koll på. Enligt källor kivas de tu trolovade om varenda detalj.

Hm, Katie och jag har en del gemensamt. Fast bara på den sista punkten.

Jag lär ju inte få några miljonbelopp för eventuella avkommor.

Bilden lånad från bbc.co.uk

Hallå, det var ju mitt bröllop

2006-10-03T15:37:00.000+02:00

Läser i den digitala aftonblaskan att Agneta Sjödin gift sig i New York.
Min stad!
Min präst!
Min klänningsdesigner!

Som tur var inte min man.

”Alltså, jag har tänkt på det...”

2006-09-27T14:12:00.000+02:00

Som vän av ordning påpekade var det ju fästmannen som skulle planera bröllopet, med hjälp av wedding planner-vän. Eftersom vi är ett otroligt upptaget kosmopolitiskt par, föreslog wedding planner-vännen att vi skulle gifta oss över jul i fjärran land och ha fest hemma.

Och eftersom jag är kan hantera en sökmotor med schvung och har kontakter i resebranschen (samt även handlingsförmåga, något som stundtals är lite snedfördelat i förhållandet), tog jag mig an uppgiften att planera det kombinerade bröllopet och bröllopsresan. Fästmannen är utsedd till chef över festen.

När jag frågade hur det går med festplaneringen, om det är ett datum satt, eller kanske en liten lokal hittad, skruvade han på sig och svarade att det inte var så mycket konkret klart än. Han lovade dock att han mentalt var på banan.

Jag får nog ta och ringa wedding planner-vännen själv.

Strand vs storstad

2006-09-26T09:34:00.000+02:00

Just när jag tror (igen!) att vi är överens, så kommer fästmannen med en invändning.

”Vad säger du”, undrar jag ”Strand i solnedgång eller på en klippa vid vild djungelfors?”

”Jag vill gifta mig i New York”, säger fästmannen. ”Det har jag sagt från början”, påstår han sedan.

”Nej”, kontrar jag ”Det har du sannerligen inte. Du har varit inne på en massa olika ställen – liksom jag, i rättvisans namn. Men nu är det min uppgift att fixa bröllop och bröllopsresan och jag har fått fram det här braiga priset, trots att det är jul.”

”Men om vi ändå flyger via New York kan vi ju stanna där och gifta oss.”

Åååh, vad jag längtar tillbaka till the good old days, då bruden bestämde allt och brudgummen log och sa ”ja” till det mesta.

Min fästman cynikern

2006-09-25T10:54:00.001+02:00

En riktigt bra lördag är lika med sovmorgon, en sväng på stan (jag fick agera smakråd åt fästmannen, eftersom jag själv är pank) och lunch på Operakällarens Bakficka. Där sänker vi medelåldern rejält, men det är något så hemtrevligt med att sitta uppkrupen på en pall och äta råbiff (halstrad med alla tillbehör och pommes frites vid sidan om) och dricka lite öl i miljön där operastjärnor häckat i decennier, där det är slamrigt, livligt och kakelklätt.

I förrgår var det dessutom lunch med underhållning. Lagom till råbiffen kom ett brudpar ut ur Jakobs kyrka, mitt emot Bakfickans fönster, där vi satt. Fästmannen kom med sin vanliga fras, som han spottar ur sig så fort han ser två personer i sina finaste bröllopskläder.

” Två naiva själar som tror att de kan göra varandra lyckliga”, fnös han.

Jag frågade hur det kommer sig att en så fullfjädrad cyniker ändå själv vill gifta sig.

”Det är för att jag är så komplex som person”, svarade han med ett belåtet leende.

Eller så är det jag som är så fantastisk.

Jul, jul, förbannat dyra jul

2006-09-22T11:22:00.000+02:00

Vi har en plan. En briljant plan, på alla punkter. Utom en, visar det sig.

Planen är att åka bort och gifta oss (ja!!) på en öde strad och ha festen efteråt.

Det är ju ändå vår bröllopsresa, tänkte jag och bad flotta resebyrån kolla upp resa och lyxigt resort på trevlig ö utanför Afrikas kust. 125 000 för två personer i två veckor. 18 000 bara för flygresan. Per person. När jag påpekar att vi inte behöver flyga business, hör jag hur resebyråagenten Östermalmssnöper på munnen och svarar att det minsann är ekonomiklass.

Varför så dyrt? Det är jul, dummer. Och jul- är ett prefix som får priserna att skjuta i höjden mer än bröllop-.

Har ni någon plan B?, undrar väninnan med förnuft och företagsekonomisk utbildning.

Jodå, julbröllop på tu man hand på Statt i Växsjö kan vara trevligt.

Dagen vi inte gifte oss

2006-09-21T10:49:00.000+02:00

I lördags var det den 16 september, dagen då vi inte gifte oss.

Jag är lite sur på fästmannen, eftersom det var synnerligen fantastiskt väder och det hade blivit ett synnerligen fantastiskt utomhusbröllop.

Han lovar att vi kommer att få fantastisk väder när vi gifter oss (vilket alltså inte skett än). Samt att det kommer att ske i år.

Stay tuned.

Mannen med den hesa rösten slår till

2006-09-06T11:17:00.000+02:00

Rod Stewart, som har sju barn med fem olika kvinnor, ska gifta sig med sin Penny, den senaste i raden av långbenta blondiner.

Nästa sommar ska bröllopet äga rum, med största sannolikhet i Roddans nyköpta (drygt fem miljoner dollar) maison i en by nära Nice. Andra ställen har nämnts som möjliga vigselorter, men Penny tycker att södra Frankrike är ”otroligt romantiskt”.

Bridexena, som själv blev friad till i en by nära Nice, håller helt och hållet med.

Är det det här som kallas för huligan…?

2006-09-05T20:45:00.000+02:00

Jag var i Paris när semifinalen i fotbolls-VM spelades. Jag hejade på Frankrike och trodde givetvis att fästmannen gjorde detsamma.

Därför blev jag lite förvånad när jag fick ett sms när Frankrike gjorde mål:
”Fan fan fan”

Mitt sms:
”Vill du åka till Frankrike som vi bokat eller?”

Svaret kom blixtsnabbt:
”Vill du gifta dig i år?”

Touché.

Bling-blingbröllop

2006-08-28T11:57:00.000+02:00

Sent i november kommer Beyoncé och hennes Jay-Z att gifta sig i en tremiljonerdollarceremoni, ryktas det om i branschen. Enligt en vän till den blivande bruden har Beyoncé sagt att det kommer att vara 'the wedding to end all weddings'.

Vi tvivlar inte på det. Med Belugakaviar för $300 000 och hummer i stora lass kommer gästerna inte att gå hungriga därifrån. Inte törstiga heller, champagnen lär flöda (Dompa, inte Cristal längre).

Fast kommer det att vara smakfullt?
Vågar man ens hoppas på snyggt?
Kommer båda att vara täckta i bling?
Kommer Oprah att vara där?
Kommer mamma Knowles att designa klänningen?

Bridexena ser med spänning fram emot bilderna.

Kärlek är en hårig rygg

2006-08-24T16:33:00.000+02:00

Härommorgonen fastnade jag framför tv:n och America’s Funniest Videos. En käck kavalkad visades givetvis. Den här gången med frierier, annars brukar det vara tema barn, hundar eller tjocka tanter som trillar på roliga sätt.

Det friades i giraffdräkter, under vattnet, i stora tårtor och på stortavlor.

Min favorit var dock mannen som drog av sig tröjan och vände sig bort från sin intet ont anande flickvän. Hon skrek till och när mannen vände sig om med ryggen mot kameran skrek även jag.

På hans mycket ludna rygg hade han rakat in ”Marry me”.

Vitt bröllop på vita duken

2006-08-23T07:13:00.000+02:00

Ah, ännu en bröllopskomedi! I My first wedding drabbas den blivande bruden Vanessa av lustkänslor till främmande män. Som god katolik biktar hon sig, men prästen är inte riktigt den hon tror han är. Han är nämligen inte präst alls, utan bara en kille som råkade befinna sig i biktstolen. Eeeeh, ok.

För att förhindra att hon försöker leva ut sina föräktenskapliga fantasier, ber Vanessa mannen med den vita kragen (ja, han var ju tvungen att fixa fram en sådan) att hålla efter henne. I stället för att hålla henne på the straight and narrow blir han handlöst förälskad i henne. Givetvis.

Åhoj! Romantiskt trassel i sikte.

Frankly my dear, I do give a damn

2006-08-22T14:19:00.000+02:00

Fick ett klart synligt bevis på att det minsann varit en hel del festande för Bridexena när jag i lördags morse skulle ta på mig min balklänning inför eftermiddagens frackbröllop - och inte kunde dra upp blixtlåset!

Det var 2,5 år och minst 5 kilo sedan jag hade klänningen på mig. Gaaah! Jag fick skala av alla underkläder, tömma lungorna på luft och förstärka alla hyskor och hållare innan fästmannen, mumlandes svordomar och ymnigt svettandes, till slut lyckades få upp dragkedjan hela vägen.

Jag tänker införskaffa mig en korsett och en säng med stolpar för att i bästa Scarlett O’Hara-stil hänga mig fast vid i fortsättningen när fästmannen eller någon annan tjänsteande ska snöra in mig.

Kram(o)vänlig

2006-08-21T11:39:00.000+02:00

I helgen var vi på bröllop. Tack och lov kände inte så många till vårt utdragna bröllopsplanerande, utan antog att vi redan var gifta. Vi slapp alltså förklara (försvara) oss.
Mycket skönt.

Bruden var bedårande i en slank crèmefärgad klänning med spetsöverdrag och lång slöja.
Brudgummen var stilig i frack – och inte mycket mer. Själva knapphålsblomman kramades sönder redan vid första gratulationsomgången.

Omtänksamma bruden hade givetvis sett till att han hade en reservros att nåla fast. Den höll i en timme.

Efter det var det slut på extrablommor, men som tur var hade brudgummen en bestman och fyra marskalkar att norpa från.

Vem hade inte kramat sönder den här?

Brudbloggsdesperado

2006-08-17T14:54:00.000+02:00

Jag måste blogga, om inte annat för att hålla väninnan, den söta fästmön, glad.

I ren abstinens - när jag var på semester- började hon nämligen läsa dokusåpabimbobloggar och det kan ju aldrig vara bra. Nu är hon beroende och jag vill helst slippa lyssna på utläggningar om vem som hånglar med Big Brother-(fyll i valfritt killnamn här) och vem som tar (fyll i valfritt olagligt preparat) och vem som opererat (fyll i valfri kroppsdel).

Så även om jag inte har så mycket att tillföra just idag, gör jag en behjärtansvärd insats och håller henne borta från den sortens brudar.

Bridexena’s back!

2006-08-15T10:12:00.000+02:00

Bridexena är motvilligt tillbaka i verkligheten. Tre veckor i södra Frankrike med sol, salta bad och en generös daglig dos rosévin har gjort mig svårt arbetsskygg.

En av våra kompisar därnere frågade om bröllopet fortfarande skulle bli i augusti (som om det någonsin varit aktuellt).

Försynt påpekade jag att vi redan hunnit en bit in i augusti.

”Bra”, svarade han. ”I slutet av månaden kan jag nog ta ledigt och komma till Sverige.”

Skönt att våra gäster numera har så låga förväntningar att de inte ens tror att de ska få inbjudningskort.

Meddelande från fästmannen

2006-07-19T11:06:00.000+02:00

”Du skriver ju inget på bloggen”, klagar fästmannen.

Ja du, jag har ju inte så mycket att skriva om. Förresten har jag skrivit jättemycket de senaste dagarna. Det är väl någon som inte läser så ofta…

Fästmannen vill dessutom passa på att dementera att Skånebröllopet skulle vara för traditionellt. Det var det inte, menar han. Däremot vill han hellre vara i Stockholm, New York eller kanske någon annan världsmetropol.

Jag har avlagt tystnadslöfte när det gäller vårt bröllop. Att skriva räknas förstås inte.

Men nu tar jag semester i några veckor. Kanske skriver jag någon gång när lusten faller på.

Just don’t mention the war.

Happy birthday, Bridexena!

2006-07-18T15:13:00.000+02:00

Ja, det är bloggen och inte jag som fyller år. Jag är som bekant evigt ”chuchu”. I ett år har jag knåpat ihop berättelsen om mitt eget planerade giftermål och betraktelser av andras bröllop.

Det känns inte som om jag har kommit så mycket närmare ett bröllop, även om jag lyckats planera två stycken under året.

Förhoppningsvis har jag inspirerat några brudpar, inte avskräckt för många och kanske lockat fram några skratt. Om de är igenkännande, av medlidande eller något annan anledning (fylla?) spelar ingen roll.

Bara ni tycker att det är kul. Så fortsätt att kommentera, det uppskattar jag verkligen.

Och ikväll ska jag minsann fira med ett glas bubbel…

Gör om, gör rätt

2006-07-17T16:00:00.000+02:00

Vulgodrottningen Brigitte Nielsen har gift sig med sin man Mattia Dessi – igen. Uppenbarligen var hon inte skild från sin fjärde (!) man när hon förra året stod brud på en strand i Dominikanska republiken. Nu ett drygt år senare, skedde bröllop nummer två på Malta.

Hennes manager förklaring att förra gången mer var ”en förlovningsceremoni” låter ju lite lam. Särskilt när man ser bilden.

Men hey, alla tillfällen att fira ska tas tillvara.

Bröllop nummer ett – för just de här två.
Foto: Paola Rossi